Tja.

 

Jag bor alltsa hemma hos en ex-supermodell och hennes miljardrika man i New York. New York New York New York. Huset har fyra vaningar och pa andra sidan gatan bor Sarah Jessica Parker. Nar jag vaknade i morse och hallde upp lite kaffe till mig sjalv stod en papparazzi utanfor fonstret. Igar fragade supermodellen, som nu ager en harsalong, ifall jag ville fa mitt har fixat. Jag sa ju sjalvklart ja trots att jag klippte mig for bara en manad sen. Kordes ivag till harsalongen och fargades och locakdes och tvattades av samme man som klipper Michelle Obama och Oprah Winfreys har. Gratis. Helt totalt javla gratis. 

 

Saaa... det ar vad jag haller pa med om dagarna. Gick ut och drack ol igarkvall tack vare supermodellens systerson som kanner alla i hela New York. Sag Grand Final i AFL och ratt lag vann. 

 

Hur coolt det an ar allting sa ar jag sjukt javla glad att min varld ar sa mycket mindre och anda sa mycket storre, att jag inte har varenda krona i varlden. New York ar sa himla haftigt, men jag tycker det ar en ganska karlekslos stad by the end of the day. 

 

Vi hors snart igen brothers

 

 

 

Hallå! Nu hade jag tänkt att uppdatera lite här vetnivad. 

Jag ligger för tillfället i min överslafsäng i en liten båtkabin med en kaffe på nattuksbordet. Små vågor guppar snällt utanför mitt fönster. Turkiet går bra. Jag jobbar lite, springer lite, tränar lite silver service. På torsdag mina vänner ska jag till inte mindre än till New fucking York. NEW FUCKING YORK! Jag får en resa betald av båten för att åka och leverera lite klänningar och har tre hela dagar att strosa omkring med min aussie, suga in världens huvudstad på dagarna och somna hemma hos en supermodell på kvällarna.

 

Anyway. Man vill ju inte skryta. Men...

 

KvIUVÄIÄUV B IGLHCJKV. JOCICI.  UTYTYDHVJVJVIYCJV KCIYCKH B JVJGHUGLJVHJYIFSDKÖ. KVUIJHC. VHFLUHCIHCIHCJH. NVIÖUYFOBJL JVHFTUDRSREQQH LÖML KÖJVILHCULHCHC B. !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! LJKGUIGYUFIYFTJBKO KBIOB. OIGIUGIUJOV BIOGUYFTDFDPK. PKÄLKKLJÖICYXTDULCHV BKBIBOJVJVJOVN.  NKBOVOJVJOBKNKBKBLJBLJB !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!'

 

Det är precis exakt prick två år sedan, kanske är det därför alla de där minnena dyker upp i mitt huvud så snart dagarna lugnar ner sig lite. Märker ni att man kan nästan känna lukten av höst nu? Det är bittersweet, för hösten luktar ju faktiskt rätt gott även om det är som att sugas ner i ett svart hål. Det var precis såhär det luktade för två år sedan, och jag kommer på mig själv med att vilja investera alla mina pengar i att bygga en tidsmaskin bara för att åka tillbaka två år och ge mig själv en lång kram. Säga till mig själv att det är lugnt.

 

Men det där var två år sedan, och tiden för två år sedan kommer aldrig mer tillbaka. Thank you oh sweet Lord for that.

 

 

 

Jag tror faktiskt att en vacker dag så kommer vi att träffas igen, du och jag.

Jag tror verkligen det.

 

Så! På tisdag åker jag tillbaka till Istanbul för att jobba där i en månad. Jobba på den där båten. Minns när jag och Pelle steg ombord första gången, vi såg på varandra utan att säga nånting. Vet inte vad hon tänkte, men i mitt huvud fanns bara tre ord: OH MY GGGGOD. Kanske en av de bästa kvällarna i mitt liv. Eller vad säger jag? Helt klart topp 3. Hur som helst så ska den där båten bli mitt hem från och med tisdag och fyra veckor framåt.

 

Jag kommer hem igen den sextonde oktober. Hemma några dagar för att andas, tvätta och packa om, krama vänner, krama familj, säga hejdå. Har med andra ord just bokat om min resa till Australien, flyger inte dit förrän 21a. Möter upp the gang i Melbourne och lever livet i ett par veckor innan jag chillar vidare till Sydney för att söka bartender/yachtjobb och flyttar in i en lägenhet Bondi beach. Leker med Joel igen för första gången på 12 månader.

 

Zå zere ut.

   

 

Du ringer och låter glad. Det är mitt på dan och jag har precis vaknat, undrar varför jag är så genomtrött trots att jag sovit tolv timmar. De första löven börjar bli brandgula utanför, våra höstäpplen hänger tunga på sina grenar. Men det är varmt och jag sover med balkongen öppen även i natt. Du säger att jag kan boka min biljett nu, och du vill lägga på på en gång så att jag kan sätta mig och göra det. Men jag stelnar till. Jag ser mig om i rummet, som efter närmaste väg ut. Helt plötsligt vet jag inte längre.

 

Det blir alldeles tyst. Eller är det bara jag? Jag minns vem jag var före dig. De där tårarna som aldrig kommer så långt tränger fram igen, gör ett nytt försök att få fly ned längs mina kinder. Men de kommer ingenstans, sväljs av mina ögon igen, kanske för alltid. 

 

Du förstår inte varför jag vill skriva en ja- och nej-lista. Du förstår inte varför jag måste ringa mina vänner, varför jag måste ringa min mamma. Jag vet inte ens vad jag ska säga dem, men jag måste prata med dem. Jag står i ett sånt där vägskäl igen. Minns ni Disney-filmerna? Vägskälen såg alltid likadana ut för de stackars barnen. Ena vägen var ljus med glittrande solstrålar som lekte med de gulliga kaninungarna, fjärilar som dansade, grönt och vackert. Och andra vägen var mörk, svart som natten, med döda grenar som låg livlösa på marken, taggiga buskar och smalnande ögon i snåren, ögon tillhörande vem vet vad. Jag vet inte vilken väg som är vilken. Och jag förstår att det är såhär det kommer vara i livet, det kommer alltid komma vägskäl där det bara är att chansa och lita på sitt mod, på den man tror man är. Den man hoppas att man är, den man hoppas man en dag kan få bli.

 

Jag kommer nog boka den där biljetten. Men det betyder att jag är för mycket din och för lite min nu för tiden. Och det betyder att jag kommer snart behöva ta tillbaka mig. Det betyder att du snart kommer gå i lika många bitar som universum.

 

 

 

Jag vet inte varför mitt hjärta sjunker ner i knäna just då. Eller kanske vet jag det någonstans. Jag läser de där orden och plötsligt känner jag hur mitt hjärta faller som en sten under havsytan. Det är ett dåligt tecken. Det är ett dåligt tecken i högen av alla de andra. Det betyder att löven ute på träden blir brunare och brunare, att vattenpölarna snart fryser om nätterna. Det betyder att du snart ska få erfara den strängaste vintern, en vinter så kall och mörk att inga vinterkappor värmer, inga fodrade strövlar, inget svart eller grönt eller rött te. På sista tiden har det om och om hänt att tårar trängt upp i mina ögonvrår utan någon som helst anledning. När jag sitter i taxin mitt i nattens London och du är så full och fokuserad på att inte spy, då känner jag dem komma. Det sticker i näsan och jag får blinka flera gånger. När jag ligger och desperat försöker somna. När jag lyssnar på Bon Iver. När jag känner lukten av hudkrämen jag använde på andra sidan jordklotet. När jag tänker på vad som komma skall.

 

Jag träffar din bästa vän och han överöser mig med komplimanger. Sådär många att jag bara vill luta mig fram och lägga en hand för hans mun. Så säger han att du är den typ av person som skulle ge en sin sista krona. Jag vet att det är sån du är. Jag vet att du skulle hålla andan och simma ner till havets botten, ta dig till månen och alla planeterna. Jag vet att du skulle ge mig din allra sista krona om jag bad om den.

 

Mitt liv är allt bra kul. Säga vad man vill om det, men lustigt är det. Another day another drama. Sitter här och lyssnar på Paolo Nutini, Bob Dylan, Bon Iver, gamla Bruce. Kom hem från England idag efter en hektiskt vecka där borta. Har träffat så många människor, så många olika människor. Har ätit finmiddagar med förätter och vin, har varit på barbeques och druckit öl medan folk har rullat spliffar. Träffade Rob i Portsmouth och skrattar när jag tänker på det. Trillade i vattnet, Rob kom efter mig och slog sina armbågar blodiga. Life works in mysterious ways. Livets ingridienser kommer och går, utan att säga hej eller hejdå.

 

Hur som helst. Ska troligen snart tillbaka till Istanbul för att jobba på Achilles, le båt. Kan bli så att jag skjuter upp min resa till Australien en månad. Så ser det ut. Ska jag köpa vinterkappa eller flip-flops? Ingen aning. Ingen som helst aning. Är hemma minst en vecka nu i alla fall.

 

Puss

Det här med mod, kanske är det inte alls att brottas med lejon eller hoppa ned för stup. Mod kanske inte är att gå över kyrkogårdar mitt i natten eller säga "just do it" om någon riktar en pistol mot ens huvud. Kanske är James Bond inte så modig. Kanske är den absolut modigaste den som gör vad just den är rädd för även om ingen annan är det. Om det så är att flytta till en ny stad, bli kär igen eller säga nej till någon. Kanske är äkta mod bara det att försöka en gång till, fastän man är skitskraj att det ska bli lika hemskt som förra gången man testade.

 

 

 

Lyssnar på Robyn, dricker kaffe. Städar och packar. Funtar lite på om jag kanske har en liten släng av hjärnhinneinfammation. Hur som helst, jag åker till England idag. England, England, allas vårat England. Jag ska till Shipston-on-stour och äta middag hemma hos jordens bästa Max. Jag ska till Brighton, till London, kanske Portsmouth, kanske Peterborough. Och vet ni vem jag kanske ska träffa? Det är sickkk. Här är en ledtråd.

 

Var uppe med tuppen i morse, åkte och tog blodprov. Nu skiner solen på världens blåaste himmel och Robyn frågar sig om du kan förklara igen hur vi bara ska kunna vara vänner? Om du är på riktigt och inte låtsas så antar jag att vi kan hänga.

 

Okej, hjärnhinneinflammation vare

Ha en jättejättejättebra dag, hoppas den blir viktig

 

 

 

Tänk hur vi blir äldre, hur vi får mer och mer att bära. Hur vi glömmer vissa saker, kanske för att vi måste glömma dem för att orka ta oss vidare. Kanske för att de inte är viktiga. Hur vi håller oss uppe genom att minnas. Vi minns och vill tillbaka till en tid långt tillbaka, till en tid som aldrig kommer igen eftersom allt har förändrats. Vi har förändrats. Världen och livet omkring oss har förändrats. Människorna vi kände eller känner har förändrats eller försvunnit. Det finns de vi en gång kände men inte känner längre och aldrig kommer känna igen. Vi blir som en tjockare och tjockare bok, tyngre och tyngre att bära med sig, men fullare och fullare med kloka meningar och vägvisande händelser. Vi funderar över vad som ska hända i boken, hur den ska sluta. Vi samlar ärr på kroppen, vi samlar historier och minnen, vi samlar vänner världen över, vi samlar mod. Vi funderar över de vi en gång var, varför vi är som vi är just nu, och om det är såhär lätt att förändras, hur ska vi då bli.

 

Igår var en bra dag. En bra kväll. Jag promenerade med Camilla, och sedan gick vi och hämtade min favoritmänniska på skolan. Vi köpte kanelbullar och fyllde en termos med kaffe, satte oss i parken. Åkte ruschkana, gungade och pratade med andra små barn. Sen fick jag ett mail med en bild på mig och en annan person i en mycket olämplig pose från en suddig men rolig kväll, satte lite another-day-another-drama-touch på dagen och jag hamnade i trouble. Men det löste sig. Jag gillar bilden, min mamma suckade och skrattade. Sen kom det ett blombud med vita rosor och rosa liljor till mig.

 

På kvällen åkte jag in till stan och köpte världens tyngsta bok till min kurs som börjar om en månad. Den verkar jättebra och intressant! Jag och Mickis möttes upp och åt middag, drog till söder och drack vin, drog till Trädgården på enkla torsdagen och stod under Skanstullbron och lyssnade på live-musik som ekande mellan bropelarna. Fint var det. Sedan till Debaser för öl och tequila, och kvällen avslutades på Kelly's där allting blev lite suddigt. Kul kväll i alla fall. Sprang hem i regnet.

 

Inte lika fullspäckad dag i dag direkt! Vaknade 11 men lyckades inte ens ta mig ner till undervåningen och de lockande Alvedonisarna. Lite lättiättlätt huvudvärk idag... Somnade om, vaknade 14. Här sedan dess gått omkring i mjukis-outfit och pendlat mellan sängen och köket. Tröttitrötttrött. Imorgon jobb, söndag jobb, måndag England.

 

ta hand om er

på riktigt

 

 

Det är nästan kul. Och samtidigt verkligen inte. Jag vet vad du heter. Jag vet i vilket land du bor. Ungefär, tror jag. Jag vet att du har en bror och en syster, en mamma, en pappa, en katt och en hund. Jag vet vad några av dina vänner heter. Jag vet att du tycker om fotboll.

 

Men jag vet inte hur du ser ut längre, jag minns inte hur din röst låter. Jag vet inte om du är lång eller kort. Jag vet inte om du har stora eller små händer. Jag vet inte vad du har för färg på ögonen eller hur ditt skratt låter. De där timmarna du gav mig gav mig ingen vetskap om vad du heter i mellannamn eller vad du är rädd för, vad du helst gör en fredagskväll eller vem som är din bästa vän. Jag vet inte vad du vill jobba med, jag vet inte vad dina föräldrar heter.

 

Och du känner inte mig. Du vet ingenting om mig, förutom mitt namn och det där andra, du vet. Du vet inte vem jag är, du minns inte ens hur jag ser ut. Och även om du minns det så ser jag inte ut så längre. Du vet ingenting. Och jag vet ingenting om dig. Och det är nästan kul, för ändå lever jag med dig varje dag, varje minut. Livet ut. Det är nästan kul, och samtidigt verkligen inte.

 

 

 

Ni vet den känslan man får när man just har drömt om en person man aldrig träffat? Den där känslan av att man känner varandra, att man är vänner, för alldeles nyss stod man och kramades och någon sa att "du är välkommen när du än vill". Man får en känsla av att man har pratat med varandra, skrattat med varandra, skämtat om de där omständigheterna som i verkliga livet är anledningarna till att man aldrig har setts. Är det inte lustigt? Att vissa drömmer om människor de aldrig träffat, människor som inte vet om ens existens! Och det får ju en att undra, tänk om det finns någon person jag aldrig träffat där ute som drömmer om mig?

 

Hur som helst. Tänker på luffen. Luffen med stort L. Hur annorlunda allting var. Var det bättre? Tänker på hur mycket jag vuxit på alla områden. Sån 100-procentig glädje, precis så jag ville leva, och så mycket mörka moln i horisonten.

 

Ha en bra dag gangstahz