http://femklover.wordpress.com/

Vaknar upp, det är söndag. Det har regnat. Gamla stans grändrännor är fulla med vatten. Jag ligger skavfötters med en man jag inte känner, vinkar till honom och han vinkar tillbaka. Klockan är sju på morgonen och jag har sovit i nästan två timmar. Mina händer luktar rök, och jag upptäcker att jag har hans tröja på mig. Jag märker hur jag vill ta med mig den hem. Jag märker att när han säger "jag tar den nästa gång", så vill jag låta mig själv behålla den på. Men jag drar av den och ger den motvilligt tillbaka till honom. Det blir ju ingen nästa gång. Och jag tycker inte om det, det där att det inte blir en nästa gång. För några timmar sen satt vi med utsikt över hela Stockholm stad och jag minns inte hur vi kom därifrån. Men det var en bra kväll. Jag lägger två fingrar på hans arm och säger hejdå och tack för att jag fick låna hans säng. Sen går jag och precis när jag kommer ut så slutar det regna. Fortfarande full.

Bokat mig en biljett till Istanbul rå, drar den tjugonde en liten sväng. Vet absolut ingenting om Istanbul, men det folk berättar verkar fett. Gillar namnet också. Istanbul.

Jag är bra. Jag kan. Jag vågar. Jag vill. Jag ska.
Det går om jag ser till att det går.

Tillbaka igen, stark som bara den, kan till och med släcka bränder.

Gillar den här känslan av att sakta, sakta klättra tillbaka till normal levnadsstandard. Känslan av att sakta men säkert bocka av saker på listan, sakta men säkert komma någonstans. Jag jobbar lite i tennishallen, jag ordnar med konton och bankkort, jag bokar tid hos tandläkaren, jag söker jobb och skriver CV:n och samlar referenser och rekommendationer. Har sökt jobb och boende i Norge tillsammans med Victoria och allt går så mycket bättre än vad jag nånsin trott. Jag planerar och ordnar för tennisskolan samt tennistävlingen jag ska anordna i sommar, jag tvättar bord och stolar med varmt vatten och såpa på min balkong, köper frön som jag ska så och plantera där ute. Jag packar sakta men säkert upp mina väskor, äter havregrynsgröt och träffar människorna som det var länge sen jag träffade.

Det är vår! Våren jag längtade efter, min vår! Det är vår vår i år.

Forlat forlat forlat. Jag har varit pa semester. Ar pa semester. Ni har antagligen overgivit mig, men det fortjanar jag. Har ju inte direkt uppdaterat ihjal mig har pa den lilla bloggen. Sitter i en sang pa South Beach Hostel i Miami och lanar en data av en modellande brasilianre som inte pratar engelska, kallar mig honey och ger mig cupcakes. Var uppe i ottan imorse och sag Liverpool - Cardiff. Har sovit nastan 50 natter har pa mitt lilla hostel, och inatt nalkas den sista. Imorgon borjar min resa ned mot Mexiko. MECCHIKO.

2011, WHAT a year. Började helt förskräckligt. Jag ver ledsen hela vägen ner i tårna. Jag hade så mycket att ta tag i att det föll över mig som en stor fet betongvägg. Jag hade ett ont tryck i bröstet som jag inte kunde bli av med. Jag hade STORA PROBLEM, helt enkelt. Det blev bara värre och värre tills jag tog flyget ner till Malta med tre fina vänner. Vi mötte våren och fick plusgrader lite tidigare än de som var kvar där hemma. Hade en vecka tillsammans som jag fortfarande i princip kan känna lukten av, känna smaken av och som fick mig att skratta så mycket att jag nästan varje dag låg och krampade på nåt golv och tänkte att jag hade slagit skratt-rekord. Den stora vändingen det där året kom på en liten ö i medelhavet, så fint så fint. På våren gick jag bara omkring och kände tacksamhets i dess renaste form över allt jag fick och hade i mitt liv. Studentskivor, balkongkaffe, sommarkläder, Berlin, Barcelona, Veronica Maggio. Och sen kom den där dagen då jag fick springa ut ur min skola i min vita klänning, möta min familj i ett myller av leende människor och få rosor runt min hals och sen gråta en liten svätt av lycka. Hälla öl över mina klasskompisar och lukta alkohol. Gå barfota hem klockan åtta på morgonen och möta grannarna med barn som skulle till dagis. Det var kul det.

Och dagen efter min student var allt annorlunda igen. Helt plötsligt kändes det som om någon hade dragit undan mattan under mina fötter. Jag hade ÅNGEST. Stor svart ångest gled omkring i alla mina små ådror och jag ville bara spy upp den i toan och spola bort den. Helt plötsligt kändes det som om livet var ett långt vitt papper som det var mitt ansvar att fylla med färger och grejs och ni vet. Mitt livs konstverk. Jag ba: help. Jag som under gymnasiet gått omkring och haft en miljon planer, stod där med all möjlighet, all tid och alla pengar, men ingen som helst aning om vad jag skulle ta mig till. Skrev listor men kände mig inte särskilt motiverad till nånting, förutom vad som helst. Jag jobbade på mitt jobb, kändes som att det var det enda nyttiga jag tog mig för. Cyklade hem varje natt och låg och stirrade i taket. Har sedan några år en lapp i taket ovanför min säng där det står "Follow your dreams, they know the way". Och jag låg verkligen där och ba: heeeeeeelp. Hade ingen aning om vad jag drömde om.

Så jag jobbade som tennistränare under stekande sol, badade i saltvatten hela sommaren och hade en midsommarfest som jag helt allvarligt i princip fortfarande städar efter. Åkte till New York i september med min pappa och tittade på tennis. Åt mat, morgonsprang i Central Park, shoppade på 5th Avenue, gick på Broadway och tittade på ännu mera underbar tennis. Kom hem med känslan att "jag måste göra någonting och jag måste göra någonting NU." Som tur var så hade jag en vitblond vän som också kände så. Så vi sa ungefär "SO LONG SUCKERRRRRR" till vår chef och åkte tillbaka till den där ön i medelhavet. Vi var verkligen tillbaka. Och som ni vet så var det underbart. Det var fantastiskt, helt sjukt, helt spårat, helt gaaaalet, helt utan några gränser, helt perfekt. Vi körde, och det var så kul. Det var livet. Träffade så mycket människor, testade så mycket gränser, drack så många drinkar, skrattade så mycket, åt så mycket nudlar, dansade så många nätter. Så många mornar när jag och Pelle bara såg på varanda och log.

Sen kom jag hem och slog ihjäl 3 veckor med jobb. Hela vägen fram till jul, som firades med la familia. Fick i julklapp att få simma med delfiner i Miami. Så det ska jag göra. Och medan jag skrev det här och tittade på alla bilder från året så kläcktes det verkligen en miljard fjärilar i min mage och i mitt bröst och jag vill bara pussa och krama på er alla som har varit med mig. TACK till alla ni underbara människor som har gjort 2011 till vad det aldrig hade kunnat bli utan er. TACK TACK TACK. Jag älskar er gränslöst och jag vet att jag låter som en 14-årig playahead-brud, men ni vet vilka ni är. Och om jag inte säger det nog så ofta så är jag oändligt glad för varenda en av er som jag får lyxen att umgås med. Varenda en. Tack. Kärlek. 2011 var ett underbart år.

Jag tror att 2012, det kan komma att bli det bästa året någonsin.

Förra veckan var jag och handlade julklappar i Liljeholmens centrum. Mitt därinne stod en snubbe vid en disk och sålde nagelprylar. Precis som alla andra försökte jag så diskret som möjligt byta låt på ipoden eller nånting för att slippa prata med honom, bara att det funkade inte. Då mannen bakom disken med nagelprylarna frågade "får jag visa dig en grej?" hörde jag mig själv säga "okej" medan en panikslagen röst fullkomligt skrek "NEJNEJNEJNEJNEEEEJ" i mitt huvud. Så jag gick fram till honom och rösten i huvudet bara kved för varje steg jag tog. Så visade mannen mig, som var riktigt snygg och var från Kanada, mig hur man skulle polera sina naglar till alldeles fantastisk glans. Totalt meningslöst tyckte jag. Verkligen det sista jag ville ha eller behövde. Så frågade han mig "gillar du det?". "Aaaaaaa" svarade jag och hade helst velat avrätta mig själv på plats. "SÅ. Vill du att jag skickar med handkrämen med aloe vera-doften eller mango passionsfrukt-doften?" frågade mannen. "Aloe Vera" svarade jag medan jag grät inombords och rösten i huvudet gång på gång upprepade "Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Du vill inte ha. Nej. Nej. Nej föfan. Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Lisa, vet du ens vad en nagel är? Nej, just det. Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. NEEEEEJ.". Sen pröjsade jag 200 spänn och gick därifrån med ett jävla nagelkit och undrade vad fan som just hände.

Så nu tänkte jag fixa mina jävla helvettesnaglar, göra de hur fina som helst, som hämnd på mig själv. Och mera paj ska göras och mera Meat Loaf ska det lyssnas på under tiden.

Pussen. Och håll er undan från Liljeholmens centrum!!!!!!!!!!!!!

Men tjenna på er järngänget.

Idag har jag varit hemma från Malta i fyra veckor, en månad, tjugoåtta dagar. Det är ingenting, säger både min mor och min far och min äldre bror. Men nu känner jag att jag är nöjd med det här landet för den här gången. Nu längtar jag verkligen till andra sidan det stora havet, till engelskan och till alla de där människorna jag ännu inte känner. De nya spännande sidorna i min livsbok.

Sen spelar det ingen roll hur mycket jag än längtar, för jag kan inte lämna det här landet hur mycket jag än vill på grund av ekonomisk kris thankyouverymuchplease. Men jaja. Jag har det bra. Dricker julte, tjänar pengar, går omkring i mitt första par Converse (de e sant!), skrattar med människor, bygger pepparkakshus med min godisbit till lillebror och börjar återfå en muskel eller två. Men sen erkänner jag att jag i princip somnar med armen runt min jordglob.

Tränar på den där färskvaran med att leva i nuet. Det går ganska bra. Japp.
Eller så börjar jag med det på måndag. 

Ta nu hand om er mina små gullkycklingar

Ibland får jag känslan av att jag vill packa en liten ryggsäck och mitt i natten ta tåget ner till Europa. Jag har verkligen en liten flykt-demon i mig. Men vet ni? Jag gillar det. Det finns massor som jag gillar med mig själv. Förlåt alla svenniga svenskar, men så är det. Jag är BRA. Och det har bara börjat!

Ni är också bra såklart. Jättejättebra, jag tycker verkligen om er. Kärlek!

Here we go again. Jag tycker ju personligen denna bloggen känns sämre och betydligt mindre inspirerande, men jag är beredd att offra min före detta skönhet för edra kommentarer. Så kommentera away nu gott folk. Puss och hej, detta blir jättebra.