JAPP, så på onsdag lämnar jag detta regniga Malta och kommer hem till kylan. Det känns bra.

Den där känslan av att stirra på sin cigarett och onska att den aldrig någonsin ska ta slut. Känslan av att ta ett bloss och önska att man aldrig skulle behöva röka filter. Jag mumlar för mig sjalv "det är okej, det är okej, det är okej". Och fram tills dess att jag måste fimpa, andas ut en sista rökvåg innan jag slänger fimpen i vattnet framför mig så får jag faktiskt en känsla av att, ja - det är okej. Sen är det som att havet med ett illvrål reser sig över mig och skriver de där bokstäverna med vågor. Det där om att inte kunna vara tillsammans. Känslan av att vilja hoppa i vattnet och hämta tillbaka den där fimpen, den tar ett järngrepp i mig och släpper inte taget förrän jag minns att i min väska ligger ett nästan fullt paket med långa cigaretter. Och jag tänker att kanske är det inte sa farligt att inte kunna vara tillsammans ändå. Det är trots allt bara 20 dagar sedan jag inte ens visste att möjligheten att sitta bredvid dig och hålla din hand medan du kör oss runt på kringelkrokvägar över huvud taget fanns här i världen. Och när jag igårkvall sa att manniskor kommer och går här i livet sa du att jag var så klok och vände huvudet bort från mig. Men trots allt så röker du också. Och min mamma säger att jag gör rätt i att åka tillbaka hem nu.

Jora, jag lever! Jag lever verkligen! Som i en latsasvarld kanske, men en mycket bra sadan. Det ar massor med fjarilar i min mage for jag ar till och med lite kar.