2011, WHAT a year. Började helt förskräckligt. Jag ver ledsen hela vägen ner i tårna. Jag hade så mycket att ta tag i att det föll över mig som en stor fet betongvägg. Jag hade ett ont tryck i bröstet som jag inte kunde bli av med. Jag hade STORA PROBLEM, helt enkelt. Det blev bara värre och värre tills jag tog flyget ner till Malta med tre fina vänner. Vi mötte våren och fick plusgrader lite tidigare än de som var kvar där hemma. Hade en vecka tillsammans som jag fortfarande i princip kan känna lukten av, känna smaken av och som fick mig att skratta så mycket att jag nästan varje dag låg och krampade på nåt golv och tänkte att jag hade slagit skratt-rekord. Den stora vändingen det där året kom på en liten ö i medelhavet, så fint så fint. På våren gick jag bara omkring och kände tacksamhets i dess renaste form över allt jag fick och hade i mitt liv. Studentskivor, balkongkaffe, sommarkläder, Berlin, Barcelona, Veronica Maggio. Och sen kom den där dagen då jag fick springa ut ur min skola i min vita klänning, möta min familj i ett myller av leende människor och få rosor runt min hals och sen gråta en liten svätt av lycka. Hälla öl över mina klasskompisar och lukta alkohol. Gå barfota hem klockan åtta på morgonen och möta grannarna med barn som skulle till dagis. Det var kul det.

Och dagen efter min student var allt annorlunda igen. Helt plötsligt kändes det som om någon hade dragit undan mattan under mina fötter. Jag hade ÅNGEST. Stor svart ångest gled omkring i alla mina små ådror och jag ville bara spy upp den i toan och spola bort den. Helt plötsligt kändes det som om livet var ett långt vitt papper som det var mitt ansvar att fylla med färger och grejs och ni vet. Mitt livs konstverk. Jag ba: help. Jag som under gymnasiet gått omkring och haft en miljon planer, stod där med all möjlighet, all tid och alla pengar, men ingen som helst aning om vad jag skulle ta mig till. Skrev listor men kände mig inte särskilt motiverad till nånting, förutom vad som helst. Jag jobbade på mitt jobb, kändes som att det var det enda nyttiga jag tog mig för. Cyklade hem varje natt och låg och stirrade i taket. Har sedan några år en lapp i taket ovanför min säng där det står "Follow your dreams, they know the way". Och jag låg verkligen där och ba: heeeeeeelp. Hade ingen aning om vad jag drömde om.

Så jag jobbade som tennistränare under stekande sol, badade i saltvatten hela sommaren och hade en midsommarfest som jag helt allvarligt i princip fortfarande städar efter. Åkte till New York i september med min pappa och tittade på tennis. Åt mat, morgonsprang i Central Park, shoppade på 5th Avenue, gick på Broadway och tittade på ännu mera underbar tennis. Kom hem med känslan att "jag måste göra någonting och jag måste göra någonting NU." Som tur var så hade jag en vitblond vän som också kände så. Så vi sa ungefär "SO LONG SUCKERRRRRR" till vår chef och åkte tillbaka till den där ön i medelhavet. Vi var verkligen tillbaka. Och som ni vet så var det underbart. Det var fantastiskt, helt sjukt, helt spårat, helt gaaaalet, helt utan några gränser, helt perfekt. Vi körde, och det var så kul. Det var livet. Träffade så mycket människor, testade så mycket gränser, drack så många drinkar, skrattade så mycket, åt så mycket nudlar, dansade så många nätter. Så många mornar när jag och Pelle bara såg på varanda och log.

Sen kom jag hem och slog ihjäl 3 veckor med jobb. Hela vägen fram till jul, som firades med la familia. Fick i julklapp att få simma med delfiner i Miami. Så det ska jag göra. Och medan jag skrev det här och tittade på alla bilder från året så kläcktes det verkligen en miljard fjärilar i min mage och i mitt bröst och jag vill bara pussa och krama på er alla som har varit med mig. TACK till alla ni underbara människor som har gjort 2011 till vad det aldrig hade kunnat bli utan er. TACK TACK TACK. Jag älskar er gränslöst och jag vet att jag låter som en 14-årig playahead-brud, men ni vet vilka ni är. Och om jag inte säger det nog så ofta så är jag oändligt glad för varenda en av er som jag får lyxen att umgås med. Varenda en. Tack. Kärlek. 2011 var ett underbart år.

Jag tror att 2012, det kan komma att bli det bästa året någonsin.