Jag känner hur mitt leende darrar till i mungiporna och långsamt försvinner när jag läser det där jag redan läst så många gånger förut, det där jag redan vet. Jag vet inte varför det är så svårt att fatta. Jag kisar, läser en gång till, stannar för varje ord, andas in varje bokstav. Jag har så många gånger ställt mig framför mig själv, lagt händerna på mina axlar, sagt "nu tittar du på mig, hör du det?". Pekat med två fingrar på mina ögon, sagt "nu tittar du här, och lyssna noga". Talat långsamt och skarpt med mig själv, som till ett olydigt barn. "Lyssna på mig". Jag vet inte varför jag fortfarande sneglar ner i marken och undviker min egen blick.

Jag ser en annan verklighet över min axel. Och när jag vänder mig om mot det finaste leendet i världen, mot utsträckta armar och värme och kärlek och förståelse och klokhet och beundran så sjunker mitt hjärta en aning. Jag vet ju hur det kommer bli. Fastän du gör vad som helst för mig. Vad. som. helst. Du kommer känna som jag en gång gjorde. Du kommer ligga sent om kvällarna och tänka att jag så gott som dödat dig. Att du är död. Du kommer undra vad som hände. Du kommer rygga tillbaka om någon rör dig, som om du var täckt av blåmärken. Du kommer sitta på din sängkant och stirra ned på dina fötter, bara sitta där i flera timmar. Du kommer inte ens förstå hur det kommer sig att du fortfarande andas. Och jag kan inte förstå varifrån mina tunna armar fick kraft att krossa ett så stort hjärta i tiotusen bitar.

Hjärtesorg är en så underlig åkomma, för du är inte det minsta döende. Du är ju inte ens sjuk. Det går inte att se minsta lilla utslag eller skavsår på dig, för du mår egentligen alldeles utmärkt. Du skulle kunna vara vem som helst utav dem som skrattar mest och röker flest cigaretter på fest, av dem som pratar högst med sina vänner på bussen eller en av dem som orkar träffa olika vänner varje eftermiddag i veckan, vara trevlig mot gamla tanter i mataffären, le mot små barn. Ändå har du så ont att du knappt kan andas. Ändå kan du inte sova om nätterna. Ändå känner du dig så sjuk att du skulle kunna dö vilken sekund som helst. Falla ihop någonstans, utan att ens orka ropa på hjälp. Så känns det. Icke-rökare fumlar plötsligt med tändare och nykterister fyller upp.

Köpte mig idag ett par knallrosa springskor och nya springbyxor. Hade lyxen att sen få dricka kaffe med Angelica och Maja såhär på annandagen, det blir nog så att jag åker med de damerna till landet Down Under. Drog direkt en springrunda när jag kom hem, har städat och vart sådär lite allmänt duktig. Nu har jag nåt sorts LCHF-bröd i ugnen, lyssnar på den här och den här på repeat. De får mig väldigt sugen på att dra ut på en ny tågluff. Vem vill åka med? Och hur ska man ha tid att åka överallt här i livet?! Herregud, jag har de bah sååå jobbigt just nu.

Ber om ursäkt för en ofantligt ouppdaterad blogg. Den föregående veckan har liksom varit lite helt kaotisk sådär. Snittat 5 timmar sömn per natt och magsårsproducerat. Tror jag behöver lite semester! Kanske får ta och dra tillbaka till Miami trots allt. Så himla utbränd.

Nej, men idag kommer faktskt Lovisa till min stad och ingen nyhet skulle kunna vara bättre! Jag ska få äta lunch med en av världens bästa och då har man ju inte mycket att klaga på en kall med solig dag som denna. Så jag har en klänning med hjärtan på, skinnjackan och turkost nagellack, kaffe i min komönstrade mugg, Paolo Nutini i högtalarna = helt redo för denna måndag.

Men vilken sjuk längtan jag har fått efter Asien. Nån som är på att dra dit?