Här sitter jag och lyssnar på Elvis, dricker te och skriver så det knyter sig i hjärtat på mig. Idag träffade jag Frida, vi åt lunch i Gamla Stan och såg ut på regniga gator. Vi nämnde det, hur människor man tycker om kommer in i ens liv för att sedan bara försvinna. Jag tänkte åter på Lindsey.

Och så tänkte jag på Rob, och hur jag bara vill göra vad som helst för honom. Om jag kunde skulle jag ge honom vad han än bad om. När jag var som allra mest ensam och ledsen i stora, läskiga London så spenderade Rob en hel dag med mig, gav mig cool points, visade mig Londons vackraste hemligheter, lagade mat åt mig mitt i natten, blåste på mitt te så jag inte skulle bränna mig, bäddade en säng åt mig, lät mig välja mellan 5 tröjor att sova i och när vi skiljdes åt på tågstationen sa han "don't be a stranger" och jag ville helt allvarligt gråta på hans fötter av tacksamhet. Tacksamhet i dess renaste form.

Sist jag hörde något från Rob var ett år sedan. Hans karmapoäng kommer ge honom världens all lycka en vacker dag. Och det förtjänar han. Skulle Rob sitta här just nu skulle jag inte kunna låta bli att säga "i love you, i love you, i love you". Gud vad jag saknar honom!