Jag har funderat på en grej. På mitt liv. Typ. Just nu, och det senaste året, har jag aldrig riktigt varit någonstans. Jag har vart på så många platser, träffat så många människor, gjort saker som får mig att rodna, pirra, sucka, skratta för mig själv. Jag har åkt runt, men aldrig stannat någonstans. Men inte heller varit hemma tillräckligt för att ha en ordentlig vardag här hemma. Istället har jag stått på någon flygplats och åter igen sagt hejdå till någon jag inte vet om jag kommer träffa igen.

Så en tanke slog mig, att tänk om jag som predikar om att resa så mycket, faktiskt har fel i längden. Tänk om det hemliga receptet i livet är att stanna och bygga bo. Stanna och odla djupa relationer med ett par människor i sin närhet, ta sig uppåt i arbetslivet, ha en trygghet och vetskap om vad man ska göra nästa vecka. Det sägs ju att man blir lycklig av sånt. Slippa det här med att säga hejdå till människor man skrattat med, festat med, pratat känlsor med, kramat på och sovit i samma säng som. Slippa åka ifrån dem och veta att det är sista gången man ser dem.

Men sen inser jag faktiskt, att jag har valt det här. Jag har valt mitt splittrade liv. Jag har valt att aldrig sätta mig ned någonstans, jag har ju faktiskt valt att alltid springa vidare. Och jag gillar det. För även om det händer vissa stunder att jag finner mig själv på en trång flight från ett land till ett annat, inte har lust med någonting, varken vill fram eller tillbaka, så finns det också stunder som jag måste stanna för att det pirrar så mycket i min mage. De där stunderna som jag inser hur mitt liv faktiskt ser ut. Och jag älskar det.

För jag tror att hur splittrat det än är nu, så kommer alla bitar komma samman just tack vare att jag åkt runt och klurat ur hur bitarna ska sitta ihop. Jag valde det här.

Idag vaknade jag till sötdoftande trädgårdsblommor på mitt nattuksbord som mamma och Alfred plockat till mig, fann mig själv i alldeles nya, mjuka lakan och en örngott av egyptiskt bomull som rika huvuden förr har sovit på. Har växlat pengar, ätit glass i soliga parken med världens bästa lillebror, promenerat och stannat under varenda syrénbuske för att lukta på dem, lagat kyckling till middag, berättat historier för mamma, planerat en framtid och så avslutade jag med en riktigt duktig springrunda. Bra dag idag. Går med lite saknad i hjärtat, men vem gör inte det. 

Jag har det läskigt bra. 

Hemma igen. Jag säger bara såhär:

wow

Inser mer och mer att livet går. Livet tickar på, mina minuter, dagar och år tickar på helt utan att någon kan göra minsta lilla. Mitt liv håller på just nu. Hela tiden, oavbrutet, ständigt så tickar mitt liv. Jag tror inte jag är ensam om att ändå ha känslan av att vänta på någonting. Väntan på att livet ska börja, hoppet ut, starten på Det. Och mer och mer inser jag att Det är här nu. Jag är tjugo år, och dagen jag fyller tjugoett kommer jag aldrig någonsin bli 20 igen. Aldrig. Det jag gör nu är det jag resten av mitt liv kommer minnas att jag gjorde som tjugoåring. Det kommer aldrig gå att ändra eller rätta till eller spola tillbaka eller göra om. Det är här och nu.

Och det betyder ju, att det bara är att agera - här och nu. Dit jag vill, dit får jag börja ta mig nu. Eller så håller jag redan på med det.

Okej, så jakten-på-formen-jag-en-gång-hade har kommit igång. Har sprungit, fysat, spelat massor med squash, promenerat och ätit nästan äckligt nyttigt den senaste veckan. Det känns bra. Nu vill jag bara se något litet resultat så jag pallar hålla i. Och framför allt, så jag pallar hålla i på Malta. Malta, som bara neonlyser med nutella, öl, cigg och nudlar. Men det är lugnt. Det ska funka. Jag ska komma hem från Malta och fortfarande gå mot rätt form.

Bye bye bloggeeeeen.

Hade i natt en jättelustig upplevelse. Vaknade av att min arm som jag låg på med hela min kroppstyngd ömmade lite, så skulle lyfta denna för att vända på min kudde och somna om. Det roliga var att min arm över huvud taget inte rörde sig när jag ville lyfta den. Så jag lyfte upp min arm med min andra och nöp mig själv i skinnet utan att känna någonting, försökte böja på fingrarna utan att de ens ryckte till. Försökte lyfta min arm, men den bara dinglade orörlig. Och jag med sömnförvirring i huvudet trodde att jag fått en stroke. Eller typ början på en hjärtinfarkt. Somnade om och tänkte att jag skulle ta tag i det där med stroken på morgonen. Och nu, när allt blod runnit tillbaka i min arm och den går att använda som vanligt, inser jag att om att det där kan hända endast genom att ligga på sin arm så måste jag nog börja dra ut och springa lite oftare.

Så nu vet ni det. Sing hallelujah

Uppsala va gött. Tog tåget hem i morse med inte mer än fyra timmars sömn i bagaget. Kom just hem efter att ha spelat squash med pappa. Torskade stort.

Dricker grönt te med tranbärssmak. Solen skiner på Stockholms stad och det känns även som om den skiner på min framtid. På söndag, den trettonde, åker jag till Europas sydligaste land och jobbar i 2 veckor. Det känns så jävla bra. Jag vill verkligen göra det här.

Nu ska jag strax bege mig till Uppsala för att hälsa på min personliga jurist. Stanna där en natt och se vad den anrika staden har att erbjuda i sitt studentvimmel.

Japp. Hoppas ni är snälla mot er.
Vi ses. Skål.

Jag har fått ett jobb.

Ett tvåveckorsjobb bara. Men det är inte så bara ändå, för jag ska nämligen jobba på en sorts båt. Ni kanske vet vad för sorts båt. Och jag ska jobba på den här båten i ett annat land. Mitt älsklingsland. Och det ska bli sjukt jävla roligt och jag är så glad och så rädd på samma gång.

Det innebär att jag om en vecka tar mitt pick och pack och försvinner igen i fjorton dagar. Vem trodde att det skulle bli såhär? Jag älskar hur livet går i kringelikrokiga vägar bara man låter det göra det. Puss!

Hei.

Nu blev det lite tomt, men med det kom också halsont. Tänk att det alltid är så, att när man som mest vill ut med sina rosa springskor, då blir man sjuk. Typist. Kom igår hem från ett par dagar i Norrlands vackra Jokkmokk. Vem trodde att jag nånsin skulle sätta min fot i Jokkmokk? Men det gjorde jag ändå, satte mina fötter på frusna sjöar och hundslädar. Har ätit ren, älg, lingonsylt, choklad, kastat snöbollar och delat på hemmarullade små cigaretter.

Men Jokkmokk var bara slutet, dessförinnan tog jag mitt slitternya körkort och drog ut på svenska vägar. Drog till Kalmar som höll på att samla sommarstadsandan. Gick i skogen, lagade middagar, lunchade fisk med Lovisa och Becca. Sen drog vi vidare till världens vackraste västkust. Drack massor av vin, klättrade berg, pratade om landet down under, promenerade i vitsippsskogen och mös i våra halsdukar.

Sen drog vi till Oslo. Oslo är så dyrt att det tickar kronor för varje andetag man tar. En mellancola för 60 svenska riksdaler. Så vi besökte Holmekollen och sen flydde vi tillbaka till hufvudstaden för att äta kängru på Anzac day med världens bästa människor. 

Japp. Men nu är det halsont som gäller.
Men det är ändå inte som att man at the end of the day har det allt för illa i livet.