Jag vet inte varför mitt hjärta sjunker ner i knäna just då. Eller kanske vet jag det någonstans. Jag läser de där orden och plötsligt känner jag hur mitt hjärta faller som en sten under havsytan. Det är ett dåligt tecken. Det är ett dåligt tecken i högen av alla de andra. Det betyder att löven ute på träden blir brunare och brunare, att vattenpölarna snart fryser om nätterna. Det betyder att du snart ska få erfara den strängaste vintern, en vinter så kall och mörk att inga vinterkappor värmer, inga fodrade strövlar, inget svart eller grönt eller rött te. På sista tiden har det om och om hänt att tårar trängt upp i mina ögonvrår utan någon som helst anledning. När jag sitter i taxin mitt i nattens London och du är så full och fokuserad på att inte spy, då känner jag dem komma. Det sticker i näsan och jag får blinka flera gånger. När jag ligger och desperat försöker somna. När jag lyssnar på Bon Iver. När jag känner lukten av hudkrämen jag använde på andra sidan jordklotet. När jag tänker på vad som komma skall.

 

Jag träffar din bästa vän och han överöser mig med komplimanger. Sådär många att jag bara vill luta mig fram och lägga en hand för hans mun. Så säger han att du är den typ av person som skulle ge en sin sista krona. Jag vet att det är sån du är. Jag vet att du skulle hålla andan och simma ner till havets botten, ta dig till månen och alla planeterna. Jag vet att du skulle ge mig din allra sista krona om jag bad om den.