Militanta veganer




På söndag alltså. Känns som det är tusen saker jag borde göra innan planet lämnar marken, så många människor jag vill ge en kram. Jag springer hit och dit och gör så mycket jag hinner. Förlåt till er som bara får ett hejdå över en blogg schmogg.

På söndag klockan 12.05 landar vi. Var jag är, vad jag tänker, vad jag känner, hur jag mår, vem jag är, vad jag vill, hur långt hår jag har eller hur många tatueringar som finns på min kropp klockan 12.30 har jag absolut ingen aning om.

Nu blir det nog inte supermycket mer bloggande på ett tag. Hejdå på en stund!


Jag vet, jag vet, jag vet, jag vet


Igår hade jag världens bästa dag med Ulrika. Jag blir alldeles varm när jag tänker på den. Vi åt lunch på café String, både lax-och spenatpaj, äppelpaj, cola på glasflaska, jordgubbssmoothie och massor med svart kaffe. All denna mat var god, solen sken utanför och String var fyllt av snygga män. Men det som gjorde dagen med Ulrika så bra var att jag skrattade så jag grät, jag verkligen tänkte tanken "åh herregud vad jag behöver det här" mitt där i skrattet som fick tårarna att rinna. Det var olja för en halvrostig cykel som jag.

Ulrika, jag älskar dig!


Åker det upp så åker det ner

En sak som jag tror är väldigt hälsosamt är förmågan att kunna prata gott om andra människor. Att kunna se upp till människor och låta sig själv ha förebilder, att se upp till andra utan att se ner på sig själv. Helt enkelt stå precis bredvid dem och inspireras av deras goda sidor. Jag tror det är enormt sunt att kunna säga "hon är fantastisk!" med ett leende, utan att därmed vara mindre fantastisk själv. Kunna säga "hon är så jääävla snygg" och ändå veta och komma ihåg att man själv också är jääävligt snygg. Jag tror man mår bra av att låta andra människor vara så fina som de faktiskt är, ge upp tron på att vara bra själv handlar om att vara bättre än alla andra. Jag tror (vet) att där finns riktigt mycket självkänsla att hämta, och även om det kanske inte är det enda som krävs så är det en sjukt bra början. De finaste komplimangerna du kan få är de som du ger dig själv.

Nu ska jag på bio med mamma. Ha det nu gött mina små ankungar.
Här e en bild från New fuckin York:


Aldrig allt


Nattlig flashback

Jag satt på sängkanten, min tygväska var packad. Jag hade sminkat mig, satt upp mitt hår sådär som han hade kommenterat "i love your hair that way", och nu satt jag bara där med honom mitt emot mig. Vi skulle säga hejdå vilken minut som helst. Han liksom drog någon sorts suck, såg ner i golvet medan han fingrade av ett armband från sin handled. Så tog han min hand i sin och trädde armbandet över min hand och över på min mycket tunnare arm. Ett tunt armband med små svarta pärlor på, ingenting speciellt alls faktiskt. Och ändå ville jag att det där armbandet skulle synas på alla bilder, att alla människor skulle se det, jag ville hålla upp min arm så att alla såg att jag hade hans armband på min handled. Det armband som han hade haft var nu mitt. Jag hade fått det av honom.

En bild också


Cool cats



Så var det 8 dagar kvar innan jag flyr landet. Jag är fortfarande supernyfiken på vilka ni är som läser denna lilla harmlösa blogg, jag har bara koll på tre-fyra av er! Vore hemskt trevligt ifall ni ville säga hej.

Idag är det lördag och ikväll ska jag fira min syssling Tyra som fyllt arton, och dessutom kommit in på Oxford University. All respekt till henne. Så jätteduktig. Solen skiner idag, jag har till och med suttit ute på balkongen, och är det såhär svensk höst skulle se ut så skulle det nog inte vara några problem! Nu äre ju tyvärr inte så. Som tur är finns det andra ljusa platser på jordklotet.

Imorgon är det söndag och då ska jag jobba 14,5 timmar i sträck. All respekt till mig för det.

Nr. 22


Swinging London

Här sitter jag och lyssnar på Elvis, dricker te och skriver så det knyter sig i hjärtat på mig. Idag träffade jag Frida, vi åt lunch i Gamla Stan och såg ut på regniga gator. Vi nämnde det, hur människor man tycker om kommer in i ens liv för att sedan bara försvinna. Jag tänkte åter på Lindsey.

Och så tänkte jag på Rob, och hur jag bara vill göra vad som helst för honom. Om jag kunde skulle jag ge honom vad han än bad om. När jag var som allra mest ensam och ledsen i stora, läskiga London så spenderade Rob en hel dag med mig, gav mig cool points, visade mig Londons vackraste hemligheter, lagade mat åt mig mitt i natten, blåste på mitt te så jag inte skulle bränna mig, bäddade en säng åt mig, lät mig välja mellan 5 tröjor att sova i och när vi skiljdes åt på tågstationen sa han "don't be a stranger" och jag ville helt allvarligt gråta på hans fötter av tacksamhet. Tacksamhet i dess renaste form.

Sist jag hörde något från Rob var ett år sedan. Hans karmapoäng kommer ge honom världens all lycka en vacker dag. Och det förtjänar han. Skulle Rob sitta här just nu skulle jag inte kunna låta bli att säga "i love you, i love you, i love you". Gud vad jag saknar honom!


Detta är Camilla



Snygg som fan är hon.


Allt detta som jag någonstans vet att jag gör för dig, bara för dig

12 dagar kvar.

Ibland känner jag såhär: kjdahasoidjpOD WKFDNOSDJ SDK dkisdn asodja dsandojsfOSDNF kfjOPJPJD sdkn OJSDMNAWSK lodkopakjfpjeagpfpdajgoperhfnd fgweifgnpiehginDGNÖOIdiddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddfndefgnwe fjhweifhweinfiwehjfiwehnkfnkdhnfihWEIFHNEKFVNKSDKDKDKKDDKDKD kKDKISMDS DOSDOKJokalsjpsdmpwsjdpwjfpjdefpjsegnojhpgjh hlojhmspojfogjaf gaelgjoaoo !!!!!!!!!!!!!!!!!

Och ibland känner jag såhär:











Detta är jag


Kommer hem, helt desperat


Nr. 16

Någonting hos mig, som jag kanske borde jobba med och sådär, är min totala oförmåga att vänta. Jag är så fullkomligt, oerhört, hundraprocentigt sugig på att vänta. Ska dock tilläggas att detta gäller väntan på positiva saker. Att vänta med att ta tag i tråkiga saker är jag fullblodigt proffs på. Men ända sedan jag var liten har jag velat genomföra alla mina ideér nu, nu, nuuu. Nu är det 13 dagar innan jag får åka härifrån, och trots att de dagarna kommer gå lika fort som det tar att knäppa med fingrarna, så känns det lite som en eeeeeevighet.

Den svenska björnstammen


Donde estas?



På mitt jobb kommer det ibland in en polis. Jag hade tänkt att avslöja för er, att jag tror jag är lite kär i honom. Varje gång han kommer in blir mina ben sådär härligt skakiga och jag drar utan att tänka på det några fingrar genom håret. Igår när jag jobbade och stod med min trötta blick ned i potatismos och räksallad kom någon och ställde sig bakom disken och frågade "allting bra?". Mina knän blev skakiga på en endaste sekund så fort jag såg upp. Så jag frågade hur allting gick med Bredäng och Skärholmen, och han mindes till och med att jag var tennistränare. Och trots att jag kände mig så trött och sliten, så gick jag där och bara log hela kvällen.

Nr. 13


Getting over Alice

Nej asså, det här suger. Jag vet inte alls vad jag ska skriva i den här bloggen eller vad ni alls vill läsa. Jag kommer hem klockan ett varje natt och går upp klockan elva på dagarna. Tränar som ett litet freak på gymmet, umgås med min lillebror som jag kommer sakna så mycket, spelar upp scener i huvudet och går och pratar med mig själv. Jag lyssnar knappt på någonting annat än living next door to Alice och jag har redan börjat packa. På måndag ska jag spela tennis för första gången sen i juli.

Nr. 11

Jag kan inte se framför mig hur jag nånsin kommer att kunna stanna på ett och samma ställe någon längre tid.


Detta känns bra



Nr. 9


Romantik


Lindsey i önskerepris

I England finns en man som heter Lindsey. Idag måste han vara ungefär tjugoåtta år tror jag. Trots att det var länge sedan jag träffade honom nu så tror jag mig minnas att Lindsey har riktigt blå ögon, sådär blåblå ögon. Han har kort blont hår, glasögon högt upp på näsan och en liten rund mun. Jag tror mig också minnas att han varje dag hade en ny skjorta, och ett svart läderskärp i sina byxor. Varje gång hans telefon ringde svarade han "hello, this is Lindsey at the Purchase Ledger".

Egentligen kan jag inte säga varför, men jag tänker så ofta på Lindsey, och jag saknar honom på detta underliga sätt. Kanske är det för att han kunde sitta där mittemot mig och stirra ut genom fönstret i flera minuter innan han plötsligt sa "it's raining, Lisa. It's raining again".

Eller så saknar jag honom för att han alltid höll upp dörren för mig när jag följde efter honom då han skulle visa mig något. Eller för att han skrattade åt mig när jag försökte blanda vidrigt engelskt pulverkaffe. Eller för att han sa "wow" så hjärtligt när jag sa att jag gillade JJ Cale. Eller för att han sa "lovely" hela tiden utan att veta att "lovely" är mitt favoritord på engelska.

Och när jag kom hem fick jag veta att han sagt att han skulle sakna mig, att han tyckte jag var en lovely girl. Och det får mig att le.

Hoppas du mår bra Lindsey, det gör jag.

New York



You never listen to me

Jag lever i tron på att allting alltid blir bra. Och för det mesta så finns det väldigt mycket som är bra, även när saker inte är bra. I en bok jag läser tipsar författaren om bra-skalan, en optmistisk skala, där saker aldrig är dåliga utan snarare bara mindre bra. Det tror jag är sunt. Vi kör på den nu, eller hur?

Sen tror jag att ibland är det medvetna handlingar och aktiva beslut som gör att allting blir bra. Man kan i svåra tider alltid vänta, för visst är det ju så att tiden har en läkande kraft. Och ibland väntar man medvetet, ibland har man helt enkelt inget annat val än att just vänta. Men jag tror att ibland är det en förändring, hur den än ser ut, som krävs för att man ska kunna ta ett andetag, ta kraft, ta nya tag. Livet är ju grus och småsten, guld och gröna skogar.

.


Ja, vi drar!

Jag och min vän har nu bokat en one way ticket till ett annat land. Om tre veckor står faktumet fast att vi lämnar den begynnande hösten här i Svea bakom oss och ser oss om efter äventyr. Och äventyr kan jag garantera varenda en här av mina läsare - att det kommer det bli. 

Det är ju ett sår som jag verkligen inte borde peta i, för det är så infekterat att det nästan är löjligt. Infekterat, är verkligen ordet. Det ömmar och svider när jag bara pratar om det. Det är ett sår som jag försökt badda om och sy ihop så många gånger, och vareviga gång så spicker hela skiten upp och börjar blöda. Och varför är det svårt att låta bli att pilla bort skorpan på ett sår som kanske nästan läkt? Det är ju skitsvårt. Och sårksorpa är nog svenska språkets kanske äckligaste ord.

Puss  

Vi kommer dra


Hello hello everybody

Here we go again. Jag tycker ju personligen denna bloggen känns sämre och betydligt mindre inspirerande, men jag är beredd att offra min före detta skönhet för edra kommentarer. Så kommentera away nu gott folk. Puss och hej, detta blir jättebra.

RSS 2.0