Militanta veganer
På söndag alltså. Känns som det är tusen saker jag borde göra innan planet lämnar marken, så många människor jag vill ge en kram. Jag springer hit och dit och gör så mycket jag hinner. Förlåt till er som bara får ett hejdå över en blogg schmogg.
På söndag klockan 12.05 landar vi. Var jag är, vad jag tänker, vad jag känner, hur jag mår, vem jag är, vad jag vill, hur långt hår jag har eller hur många tatueringar som finns på min kropp klockan 12.30 har jag absolut ingen aning om.
Nu blir det nog inte supermycket mer bloggande på ett tag. Hejdå på en stund!
Jag vet, jag vet, jag vet, jag vet
Igår hade jag världens bästa dag med Ulrika. Jag blir alldeles varm när jag tänker på den. Vi åt lunch på café String, både lax-och spenatpaj, äppelpaj, cola på glasflaska, jordgubbssmoothie och massor med svart kaffe. All denna mat var god, solen sken utanför och String var fyllt av snygga män. Men det som gjorde dagen med Ulrika så bra var att jag skrattade så jag grät, jag verkligen tänkte tanken "åh herregud vad jag behöver det här" mitt där i skrattet som fick tårarna att rinna. Det var olja för en halvrostig cykel som jag.
Ulrika, jag älskar dig!
Åker det upp så åker det ner
Nu ska jag på bio med mamma. Ha det nu gött mina små ankungar.
Här e en bild från New fuckin York:
Aldrig allt
Nattlig flashback
En bild också
Cool cats
Så var det 8 dagar kvar innan jag flyr landet. Jag är fortfarande supernyfiken på vilka ni är som läser denna lilla harmlösa blogg, jag har bara koll på tre-fyra av er! Vore hemskt trevligt ifall ni ville säga hej.
Idag är det lördag och ikväll ska jag fira min syssling Tyra som fyllt arton, och dessutom kommit in på Oxford University. All respekt till henne. Så jätteduktig. Solen skiner idag, jag har till och med suttit ute på balkongen, och är det såhär svensk höst skulle se ut så skulle det nog inte vara några problem! Nu äre ju tyvärr inte så. Som tur är finns det andra ljusa platser på jordklotet.
Imorgon är det söndag och då ska jag jobba 14,5 timmar i sträck. All respekt till mig för det.
Nr. 22
Swinging London
Här sitter jag och lyssnar på Elvis, dricker te och skriver så det knyter sig i hjärtat på mig. Idag träffade jag Frida, vi åt lunch i Gamla Stan och såg ut på regniga gator. Vi nämnde det, hur människor man tycker om kommer in i ens liv för att sedan bara försvinna. Jag tänkte åter på Lindsey.
Och så tänkte jag på Rob, och hur jag bara vill göra vad som helst för honom. Om jag kunde skulle jag ge honom vad han än bad om. När jag var som allra mest ensam och ledsen i stora, läskiga London så spenderade Rob en hel dag med mig, gav mig cool points, visade mig Londons vackraste hemligheter, lagade mat åt mig mitt i natten, blåste på mitt te så jag inte skulle bränna mig, bäddade en säng åt mig, lät mig välja mellan 5 tröjor att sova i och när vi skiljdes åt på tågstationen sa han "don't be a stranger" och jag ville helt allvarligt gråta på hans fötter av tacksamhet. Tacksamhet i dess renaste form.
Sist jag hörde något från Rob var ett år sedan. Hans karmapoäng kommer ge honom världens all lycka en vacker dag. Och det förtjänar han. Skulle Rob sitta här just nu skulle jag inte kunna låta bli att säga "i love you, i love you, i love you". Gud vad jag saknar honom!
Detta är Camilla
Snygg som fan är hon.
Allt detta som jag någonstans vet att jag gör för dig, bara för dig
Ibland känner jag såhär: kjdahasoidjpOD WKFDNOSDJ SDK dkisdn asodja dsandojsfOSDNF kfjOPJPJD sdkn OJSDMNAWSK lodkopakjfpjeagpfpdajgoperhfnd fgweifgnpiehginDGNÖOIdiddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddfndefgnwe fjhweifhweinfiwehjfiwehnkfnkdhnfihWEIFHNEKFVNKSDKDKDKKDDKDKD kKDKISMDS DOSDOKJokalsjpsdmpwsjdpwjfpjdefpjsegnojhpgjh hlojhmspojfogjaf gaelgjoaoo !!!!!!!!!!!!!!!!!
Och ibland känner jag såhär:
Detta är jag
Kommer hem, helt desperat
Nr. 16
Den svenska björnstammen
Donde estas?
På mitt jobb kommer det ibland in en polis. Jag hade tänkt att avslöja för er, att jag tror jag är lite kär i honom. Varje gång han kommer in blir mina ben sådär härligt skakiga och jag drar utan att tänka på det några fingrar genom håret. Igår när jag jobbade och stod med min trötta blick ned i potatismos och räksallad kom någon och ställde sig bakom disken och frågade "allting bra?". Mina knän blev skakiga på en endaste sekund så fort jag såg upp. Så jag frågade hur allting gick med Bredäng och Skärholmen, och han mindes till och med att jag var tennistränare. Och trots att jag kände mig så trött och sliten, så gick jag där och bara log hela kvällen.
Nr. 13
Getting over Alice
Nr. 11
Jag kan inte se framför mig hur jag nånsin kommer att kunna stanna på ett och samma ställe någon längre tid.
Detta känns bra
Nr. 9
Romantik
Lindsey i önskerepris
Egentligen kan jag inte säga varför, men jag tänker så ofta på Lindsey, och jag saknar honom på detta underliga sätt. Kanske är det för att han kunde sitta där mittemot mig och stirra ut genom fönstret i flera minuter innan han plötsligt sa "it's raining, Lisa. It's raining again".
Eller så saknar jag honom för att han alltid höll upp dörren för mig när jag följde efter honom då han skulle visa mig något. Eller för att han skrattade åt mig när jag försökte blanda vidrigt engelskt pulverkaffe. Eller för att han sa "wow" så hjärtligt när jag sa att jag gillade JJ Cale. Eller för att han sa "lovely" hela tiden utan att veta att "lovely" är mitt favoritord på engelska.
Och när jag kom hem fick jag veta att han sagt att han skulle sakna mig, att han tyckte jag var en lovely girl. Och det får mig att le.
Hoppas du mår bra Lindsey, det gör jag.
New York
You never listen to me
Sen tror jag att ibland är det medvetna handlingar och aktiva beslut som gör att allting blir bra. Man kan i svåra tider alltid vänta, för visst är det ju så att tiden har en läkande kraft. Och ibland väntar man medvetet, ibland har man helt enkelt inget annat val än att just vänta. Men jag tror att ibland är det en förändring, hur den än ser ut, som krävs för att man ska kunna ta ett andetag, ta kraft, ta nya tag. Livet är ju grus och småsten, guld och gröna skogar.
.
Ja, vi drar!
Det är ju ett sår som jag verkligen inte borde peta i, för det är så infekterat att det nästan är löjligt. Infekterat, är verkligen ordet. Det ömmar och svider när jag bara pratar om det. Det är ett sår som jag försökt badda om och sy ihop så många gånger, och vareviga gång så spicker hela skiten upp och börjar blöda. Och varför är det svårt att låta bli att pilla bort skorpan på ett sår som kanske nästan läkt? Det är ju skitsvårt. Och sårksorpa är nog svenska språkets kanske äckligaste ord.
Puss