Du ringer och låter glad. Det är mitt på dan och jag har precis vaknat, undrar varför jag är så genomtrött trots att jag sovit tolv timmar. De första löven börjar bli brandgula utanför, våra höstäpplen hänger tunga på sina grenar. Men det är varmt och jag sover med balkongen öppen även i natt. Du säger att jag kan boka min biljett nu, och du vill lägga på på en gång så att jag kan sätta mig och göra det. Men jag stelnar till. Jag ser mig om i rummet, som efter närmaste väg ut. Helt plötsligt vet jag inte längre.

 

Det blir alldeles tyst. Eller är det bara jag? Jag minns vem jag var före dig. De där tårarna som aldrig kommer så långt tränger fram igen, gör ett nytt försök att få fly ned längs mina kinder. Men de kommer ingenstans, sväljs av mina ögon igen, kanske för alltid. 

 

Du förstår inte varför jag vill skriva en ja- och nej-lista. Du förstår inte varför jag måste ringa mina vänner, varför jag måste ringa min mamma. Jag vet inte ens vad jag ska säga dem, men jag måste prata med dem. Jag står i ett sånt där vägskäl igen. Minns ni Disney-filmerna? Vägskälen såg alltid likadana ut för de stackars barnen. Ena vägen var ljus med glittrande solstrålar som lekte med de gulliga kaninungarna, fjärilar som dansade, grönt och vackert. Och andra vägen var mörk, svart som natten, med döda grenar som låg livlösa på marken, taggiga buskar och smalnande ögon i snåren, ögon tillhörande vem vet vad. Jag vet inte vilken väg som är vilken. Och jag förstår att det är såhär det kommer vara i livet, det kommer alltid komma vägskäl där det bara är att chansa och lita på sitt mod, på den man tror man är. Den man hoppas att man är, den man hoppas man en dag kan få bli.

 

Jag kommer nog boka den där biljetten. Men det betyder att jag är för mycket din och för lite min nu för tiden. Och det betyder att jag kommer snart behöva ta tillbaka mig. Det betyder att du snart kommer gå i lika många bitar som universum.