OK! Så den här dagen sög ju! Är det någon som är duktig servitris och vill ha ett jobb? Är helt seriös, blodigt allvarlig, ta mitt. På allvar. Seriöst. Ring mig och ta mitt jävla jobb. Mitt jävla jobbfanskap. Är ni sugna? Tare bara.

Och imorgon ska jag tillbaka! Vet att jag inte kan säga "seriöst, helt allvarligt" en gång till utan att förlora all respekt från er, men seriöst, helt allvarligt, jag vill verkligen inte. Jag vill ha ett nytt jobb/simma över till Tyskland. Finland går också bra. Simma över till Finland. Simma iväg helt enkelt.

Så...

Ring mig...

Ja juste. Vill någon köpa min fina xperia arc?

Ahapp. Mitt nya jobb verkar ok. Fast hur säger man efter första dagen att man gärna vill ta ledigt i 3 veckor om 2 veckor? Sen gärna hela juli också? Oh well. Smällar man får ta.

Anyway. Jag vill nog åka till Australien nu istället.

Jasså. Så igår fixade jag min tand för SJUHUNDRAFEMTIO svenska riksdaler, sen åkte jag på arbetsintervju och fick jobb (tjoho!) och därefter träffade jag Melker. Vi drack cappuccinos, åt syltkakor och pratade om bland annat dinosaurier. En bra dag var det, om man bortser från de där sjuhundrafemtio kronorna som lämnade mitt konto på mindre än en sekund. Poff, sa det, sen var de borta och jag will never see them again.

Om ni tycker att allting här i min lilla blogg bara handlar om pengar och att jag verkar pengabesatt, så beror det nog bara på att jag är just pengabesatt.

Anyway. Imorgon kör jag första passet på Blekholmen restaurang & bar, spännande spännande. För övrigt har jag vart sjuk hela dagen och är så till botten uttråkad, är det någon som har någonting roligt att berätta? Saade och Sandén tillsammans igen? Anything? 

"Du är som en nostalgitripp för mig", hör jag mig själv säga och undrar varför jag just gjorde det. "Du vet, när vi hade vår... grej, kan man väl kalla det, så var jag bara ett barn" säger jag med min mjukaste röst och vill genast bara gå därifrån. Lämna dig ståendes där, sluta prata mitt i meningen och gå hem. Jag vill gå hem, släppa min väska och nycklarna innanför dörren, sjunka ihop. Lägga mig på hallgolvet och bara ligga där. Jag avfyrar det där åh-gud-vad-jag-är-harmonisk-jag-verkligen-känner-mig-själv-leendet och ångrar det i samma ögonblick. Ditt ansikte pendlar någonstans mellan lättnad och besvikelse. Jag kan inte avgöra vad du tänker där på andra sidan av dina blå ögon, men jag känner hur hela min kropp och själ hoppas på att det är besvikelse. Att det är lite smärta du visar. Ett litet uns besvikelse. Åh snälla snälla du, va bara lite ledsen i alla fall. Snälla du, va inte lättad.

"Det är så mycket som hänt sen dess vet du. Det är ju flera år sedan. Du är inte mycket mer än en nostalgitripp idag, och jag skulle verkligen tycka om ifall vi kunde vara vänner" säger jag med samma hemska röst och samma hemska leende. Vi kan aldrig vara vänner. Vi kommer aldrig vara vänner och jag vill aldig vara vän med dig. Och du vet det, du vill aldrig vara vän med mig heller, men av en helt annan anledning.

"Va bra" säger du bara sådär kort och mördande som bara du kan. Och din röst låter så säker att en kula går genom mitt bröst och jag vill skrika där bland alla människor. Jag vill skrika av smärtan från den där kulan, ta mig för bröstet och ropa att någon måste hjälpa mig, att jag håller på att dö. Jag vill peka på dig och skrika "det var han!! Det var han som sköt mig!!!". Men du bara ler, och jag ler och skrattar, du skrattar med mig, som om vi vore gamla vänner, och mitt hjärta sluter sina ögon och sjunker, bara sjunker, som en sten mot havsbotten. Stilla och tyst, helt oåterkalleligt, håller andan. "Va skönt att du känner så".

Lyssnar på Veronica Maggio och minns sommaren 2011 då min vita hatt låg prydligt på min jordglob i mitt fönster, jag cyklade hem så snabbt jag kunde från jobbet varje natt och åt knäckebröd och mjölk när jag kom hem. Det var tyst i hela huset. Vi drack alla vin på Medborgarplatsen, firade midsommar som aldrig förr och tror inte det var en enda av oss som inte undrade vad som nu skulle komma att ske i våra liv. Och det var Maggio-hysteri, skräckblandad förtjusning för den där helt nya Friheten, sommar och festival. Ni minns också, eller hur? Det var en fin tid det. Och aldrig kommer allt tillbaks.

Anyway. Köpte ett par skor idag som jag verkligen inte har råd med. Träffade Felicia och bebben i hennes mage. Har nu medlemskap på Fotografiska, so that's where you'll find me. Sen har jag saknat den där tjejen Pelle jag en gång visste vem det var hela dagen idag.

Skål på er

Baaaaahh. Jobbat i tennishallen hela dagen, nu 5 minuter innan jag ska springa till nästa jobb och jobba 17-0.30. Och ändå har jag inga pengar. Inga pengar förrän i slutet av april. På tisdag ska jag på arbetsintervju. Glöm det där med att det är skönt att vara hemma, nån som vill hänga med till Karibien? Vi kan lifta?

Gillar den här känslan av att sakta, sakta klättra tillbaka till normal levnadsstandard. Känslan av att sakta men säkert bocka av saker på listan, sakta men säkert komma någonstans. Jag jobbar lite i tennishallen, jag ordnar med konton och bankkort, jag bokar tid hos tandläkaren, jag söker jobb och skriver CV:n och samlar referenser och rekommendationer. Har sökt jobb och boende i Norge tillsammans med Victoria och allt går så mycket bättre än vad jag nånsin trott. Jag planerar och ordnar för tennisskolan samt tennistävlingen jag ska anordna i sommar, jag tvättar bord och stolar med varmt vatten och såpa på min balkong, köper frön som jag ska så och plantera där ute. Jag packar sakta men säkert upp mina väskor, äter havregrynsgröt och träffar människorna som det var länge sen jag träffade.

Det är vår! Våren jag längtade efter, min vår! Det är vår vår i år.

And it was never that I ever loved you or so,
it was just that I missed you - all the time.

Hej.

Det är som såhär, att jag försöker få ordning på mitt liv. Jag är pank. Jag är förkyld. Jag är jet lag. Jag tror jag är en blivande hjärtekrossare. Jag behöver pengar men jag pallar inte jobba. Jag vill bli rik och göra karriär, men jag pallar verkligen inte jobba. Jag måste gå till tandläkaren. Jag måste börja träna. Jag måste laga min kamera.

Anyway. Det är påväg att bli vår, fast för mig har det precis blivit vinter. Jag mår mycket bra! Allt känns kul! Jag är på ruta ett igen och inget känns så motiverande som att stå just där. Fast helt ärligt så skulle jag behöva lite cash för att kunna ta mig nån annanstans... Nån som vet var de behöver en bartender?

Hej på er. ÅÅÅ. ÄÄÄ. ÖÖÖÖÖ. Åh, vad det där känns bra. Kom igår tillbaka till ett Sverige där vi fått en ny prinsessa, ett Sverige som bygger vapenförråd, med en statsminister som ska skilja sig, men framför allt - ett Sverige där Molly Sandén och Eric Saade har gjort slut. Det var minsann det värsta hörrnini. Shocking. Och svenskarna hurrar och jublar för det är så varmt, och det är vår, och ljuset är här. Ni anar inte vad stolt jag är över er. På allvar.

Alltså, jag är tillbaka i verkligheten. Nio veckor på andra sidan jordklotet där jag har besökt Miami, ön St Maarten i Karibien, Bahamas och avslutat med Isla de Mujeres utanför Mexikos östkust är till ända.

På flyget från Barcelona till Miami blev jag jättesjuk. Halsfluss med feberfrossa, ont i hela kroppen och inte den minsta lust att vara någon annanstans än hemma i min säng hos min mamma. Fick med feber kånka tunga väskor upp och ner för Miamis gator, upp och ner för hosteltrappor och klättra upp och ner för våningssängar. Och sen började kursen som jag delade med femton partydjur. Första morgonen då de alla hade varit ute utan sjuka mig vaknade jag av att käre Joakim ställde sig upp och kissade på vårt golv. Troligtvis hade det att göra med att jag var sjuk, men första, och till och med andra veckan på min bartenderkurs tyckte jag var rätt kämpiga. Jag orkade inte mycket, tyckte inte jag klickade så bra med folket, hade noll perspektiv på vem jag var där bland helt nya människor, i en helt ny miljö där jag gjorde helt nya saker hela dagarna. Det enda jag kände igen var kläderna jag hade på mig, språket jag talade och personen jag såg i spegeln. Annars var allt så läskigt nytt.

Vi pluggade drinkrecept, vi flairade på stranden, vi freepourade och vi pluggade ännu mer drinkrecept. Vi trixade med falskleg, dansade på enorma uteställen, åt goda middagar på amerikanska restauranger, hade picknick i gräset utanför hostlet, dunkade dubstep från våra enorma högtalare, tatuerade oss, låg på stranden, pluggade ännu mera drinkrecept, gick på MMA-fight, rökte cigaretter på trottoarkanten, orsakade kaos i våra rum, sjöng med till Skrillex, åkte limousiner, pussades och kramades och när det hela var över så hade jag gjort mig vänner för livet. De olika karaktärerna i min grupp var otroligt starka, några som gav mig enorma snefyllor och andra som jag älskar och alltid vill älska. Imorgon ska jag t.ex. träffa Viktor! En helt ny människa i mitt liv som jag har äran att få kalla min vän.

Vi åkte till Bahamas och jag lyckades kliva på en stor glasbit vilket gjorde att jag fick åka rullstol och båtläkaren behövde väckas. Ingen förvånad. Gjorde flätor i håret och drack öl i bubbelpool. Skrattade med Edit och beställde pizza mitt i natten, åt all inclusive-bufféer tills vi rullade fram och dansade hela nätterna. Det var fint det.

Sen var kursen slut och jag fick betyg jag kan vara riktigt stolt över. Våra lärare kallade oss sina kollegor och jag och Edit vann chockrosa kepsar för våra skills i flairing. Med tårar i ögonen skildes alla åt olika håll och jag tog mitt pick och pack och åkte till St Maartens i Karibien. Det var verkligen kärlek. Strandbarer med barfota människor, billiga drinkar, strandrasor och gitarrer. Jag och han satt vid ett färgglatt bord och rökte tillsammans igen, drack Fidel Castro och Cuba Libre. Sov åter på den där yachten, träffade gamla bekanta, hade barbeque på kajkanten intill en annan yacht, tog sedan speedbåten till en bar där alla tjejer fick gratis dricka om de dansade på barens strippstång. Ja, jag gjorde det. Vi sjöng kareoke, drog shot efter shot efter shot och blev bara gladare och gladare. Min polska vän och jag dansade av våra arslen på dansgolvet, jag pratade med människor jag aldrig hade pratat med förut och aldrig kommer prata med igen. Några rökte marijuana och jag snodde med mig en hawaiikjol med färgglada blommor på hem till båten. Ania från Polen körde med hög alkoholhalt i blodet hem oss på glasklart vatten och vi rökte en sista cigarett på bryggan innan vi gick och la oss.

Karbien bjöd också på ett par nätter på en vingård på ett berg, där vi grillade och letade stjärntecken. Morgonen efter åkte vi till en Sunset bar precis vid en flygplats och träffade Jock och Ania. Jag bjöd på första rundan öl, och läste roat att på den här baren gällde "topless women get served for free, topless men do not get served at all". Här kunde man springa ned längs stranden, gå över en smal väg, klättra upp på ett stängel så stod man med ansiktet inte mer än 30 meter från flygplanen som startade på flygplatsens landningsbana. Folk gjorde detta för varje gång som ett flygplan startade motorerna, och så även jag. Det måste upplevas för att man ska förstå hur det var, men trycket från motorerna dåde startade var så enormt att jag bokstavligen låg raklång i luften medan jag höll med krampgrepp om stängslet. Sök på St Maarten airport take off på Youtube så förstår ni vad jag menar!

Sen var det tillbaka till Miami i 2 veckor. Jag slutade med de där jäkla cigaretterna, sprang nästan varje dag och umgicks med vackra Victoria. Vi låg på stranden varje dag, jag läste ut Just Kids av Patti Smith (rekommenderas!) och på kvällarna spelade vi biljard och pratade med främlingar. Två veckor senare tog jag och han flyget till Mexiko och färjan över från Cancun på landets östkust över till ön Isla de Mujeres. Vi satt på vår balkong varje dag, drack drinkar och rökte egenrullade cigaretter. Åt middag på olika strandrestauranger, badade i havet, snorklade och åkte båt. Vi hyrde en golfbil och åkte runt hela ön, åt glass och plockade upp liftare. Drack öl i olika strandbarer, diskuterade djupheter, men mest bara satt och satt och satt vi på den där balkongen. Jag spelade och sjöng med till svensk musik för honom, som Maggio, Linnros, Saferide och Robyn. Och medan jag sjöng satt han bara där och stirrade och log och rökte sin lilla cancerpinne med drinken i handen. 

Vi åkte tillbaka till Miami i 3 dagar, spelade tennis och åt på fina resturanger. Och sen åkte vi tillsammans till flygplatsen och tog varsitt plan och två motsatta håll. Jag landade i Sverige och nu sitter jag här och försöker få lite ordning på mitt liv med bankkort, jobb, tandläkare och allt vad det innebär. Det känns bra. Det känns jättebra att vara hemma. Jag ska få träffa alla igen, solen lyser här och det känns så friskt. Jag har med mig så mycket, det jag berättat här är ändå bara små fragment av mina veckor där borta. Som det där lilla ögonblicket när jag landade i Miami, sjuk som en peruk, gick igenom passkontrollen och allt kontrollanten sa när han såg på mig med ett leende var "and me who thought i wasn't going to smile today". Det är sånt där som jag tagit med mig och som jag blir varm av.

Vi hörs snart igen, ska langa lite bilder vettni