Det är nästan kul. Och samtidigt verkligen inte. Jag vet vad du heter. Jag vet i vilket land du bor. Ungefär, tror jag. Jag vet att du har en bror och en syster, en mamma, en pappa, en katt och en hund. Jag vet vad några av dina vänner heter. Jag vet att du tycker om fotboll.

 

Men jag vet inte hur du ser ut längre, jag minns inte hur din röst låter. Jag vet inte om du är lång eller kort. Jag vet inte om du har stora eller små händer. Jag vet inte vad du har för färg på ögonen eller hur ditt skratt låter. De där timmarna du gav mig gav mig ingen vetskap om vad du heter i mellannamn eller vad du är rädd för, vad du helst gör en fredagskväll eller vem som är din bästa vän. Jag vet inte vad du vill jobba med, jag vet inte vad dina föräldrar heter.

 

Och du känner inte mig. Du vet ingenting om mig, förutom mitt namn och det där andra, du vet. Du vet inte vem jag är, du minns inte ens hur jag ser ut. Och även om du minns det så ser jag inte ut så längre. Du vet ingenting. Och jag vet ingenting om dig. Och det är nästan kul, för ändå lever jag med dig varje dag, varje minut. Livet ut. Det är nästan kul, och samtidigt verkligen inte.