Tja.

 

Jag bor alltsa hemma hos en ex-supermodell och hennes miljardrika man i New York. New York New York New York. Huset har fyra vaningar och pa andra sidan gatan bor Sarah Jessica Parker. Nar jag vaknade i morse och hallde upp lite kaffe till mig sjalv stod en papparazzi utanfor fonstret. Igar fragade supermodellen, som nu ager en harsalong, ifall jag ville fa mitt har fixat. Jag sa ju sjalvklart ja trots att jag klippte mig for bara en manad sen. Kordes ivag till harsalongen och fargades och locakdes och tvattades av samme man som klipper Michelle Obama och Oprah Winfreys har. Gratis. Helt totalt javla gratis. 

 

Saaa... det ar vad jag haller pa med om dagarna. Gick ut och drack ol igarkvall tack vare supermodellens systerson som kanner alla i hela New York. Sag Grand Final i AFL och ratt lag vann. 

 

Hur coolt det an ar allting sa ar jag sjukt javla glad att min varld ar sa mycket mindre och anda sa mycket storre, att jag inte har varenda krona i varlden. New York ar sa himla haftigt, men jag tycker det ar en ganska karlekslos stad by the end of the day. 

 

Vi hors snart igen brothers

 

 

 

Hallå! Nu hade jag tänkt att uppdatera lite här vetnivad. 

Jag ligger för tillfället i min överslafsäng i en liten båtkabin med en kaffe på nattuksbordet. Små vågor guppar snällt utanför mitt fönster. Turkiet går bra. Jag jobbar lite, springer lite, tränar lite silver service. På torsdag mina vänner ska jag till inte mindre än till New fucking York. NEW FUCKING YORK! Jag får en resa betald av båten för att åka och leverera lite klänningar och har tre hela dagar att strosa omkring med min aussie, suga in världens huvudstad på dagarna och somna hemma hos en supermodell på kvällarna.

 

Anyway. Man vill ju inte skryta. Men...

 

KvIUVÄIÄUV B IGLHCJKV. JOCICI.  UTYTYDHVJVJVIYCJV KCIYCKH B JVJGHUGLJVHJYIFSDKÖ. KVUIJHC. VHFLUHCIHCIHCJH. NVIÖUYFOBJL JVHFTUDRSREQQH LÖML KÖJVILHCULHCHC B. !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! LJKGUIGYUFIYFTJBKO KBIOB. OIGIUGIUJOV BIOGUYFTDFDPK. PKÄLKKLJÖICYXTDULCHV BKBIBOJVJVJOVN.  NKBOVOJVJOBKNKBKBLJBLJB !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!'

 

Det är precis exakt prick två år sedan, kanske är det därför alla de där minnena dyker upp i mitt huvud så snart dagarna lugnar ner sig lite. Märker ni att man kan nästan känna lukten av höst nu? Det är bittersweet, för hösten luktar ju faktiskt rätt gott även om det är som att sugas ner i ett svart hål. Det var precis såhär det luktade för två år sedan, och jag kommer på mig själv med att vilja investera alla mina pengar i att bygga en tidsmaskin bara för att åka tillbaka två år och ge mig själv en lång kram. Säga till mig själv att det är lugnt.

 

Men det där var två år sedan, och tiden för två år sedan kommer aldrig mer tillbaka. Thank you oh sweet Lord for that.

 

 

 

Jag tror faktiskt att en vacker dag så kommer vi att träffas igen, du och jag.

Jag tror verkligen det.

 

Så! På tisdag åker jag tillbaka till Istanbul för att jobba där i en månad. Jobba på den där båten. Minns när jag och Pelle steg ombord första gången, vi såg på varandra utan att säga nånting. Vet inte vad hon tänkte, men i mitt huvud fanns bara tre ord: OH MY GGGGOD. Kanske en av de bästa kvällarna i mitt liv. Eller vad säger jag? Helt klart topp 3. Hur som helst så ska den där båten bli mitt hem från och med tisdag och fyra veckor framåt.

 

Jag kommer hem igen den sextonde oktober. Hemma några dagar för att andas, tvätta och packa om, krama vänner, krama familj, säga hejdå. Har med andra ord just bokat om min resa till Australien, flyger inte dit förrän 21a. Möter upp the gang i Melbourne och lever livet i ett par veckor innan jag chillar vidare till Sydney för att söka bartender/yachtjobb och flyttar in i en lägenhet Bondi beach. Leker med Joel igen för första gången på 12 månader.

 

Zå zere ut.

   

 

Du ringer och låter glad. Det är mitt på dan och jag har precis vaknat, undrar varför jag är så genomtrött trots att jag sovit tolv timmar. De första löven börjar bli brandgula utanför, våra höstäpplen hänger tunga på sina grenar. Men det är varmt och jag sover med balkongen öppen även i natt. Du säger att jag kan boka min biljett nu, och du vill lägga på på en gång så att jag kan sätta mig och göra det. Men jag stelnar till. Jag ser mig om i rummet, som efter närmaste väg ut. Helt plötsligt vet jag inte längre.

 

Det blir alldeles tyst. Eller är det bara jag? Jag minns vem jag var före dig. De där tårarna som aldrig kommer så långt tränger fram igen, gör ett nytt försök att få fly ned längs mina kinder. Men de kommer ingenstans, sväljs av mina ögon igen, kanske för alltid. 

 

Du förstår inte varför jag vill skriva en ja- och nej-lista. Du förstår inte varför jag måste ringa mina vänner, varför jag måste ringa min mamma. Jag vet inte ens vad jag ska säga dem, men jag måste prata med dem. Jag står i ett sånt där vägskäl igen. Minns ni Disney-filmerna? Vägskälen såg alltid likadana ut för de stackars barnen. Ena vägen var ljus med glittrande solstrålar som lekte med de gulliga kaninungarna, fjärilar som dansade, grönt och vackert. Och andra vägen var mörk, svart som natten, med döda grenar som låg livlösa på marken, taggiga buskar och smalnande ögon i snåren, ögon tillhörande vem vet vad. Jag vet inte vilken väg som är vilken. Och jag förstår att det är såhär det kommer vara i livet, det kommer alltid komma vägskäl där det bara är att chansa och lita på sitt mod, på den man tror man är. Den man hoppas att man är, den man hoppas man en dag kan få bli.

 

Jag kommer nog boka den där biljetten. Men det betyder att jag är för mycket din och för lite min nu för tiden. Och det betyder att jag kommer snart behöva ta tillbaka mig. Det betyder att du snart kommer gå i lika många bitar som universum.

 

 

 

Jag vet inte varför mitt hjärta sjunker ner i knäna just då. Eller kanske vet jag det någonstans. Jag läser de där orden och plötsligt känner jag hur mitt hjärta faller som en sten under havsytan. Det är ett dåligt tecken. Det är ett dåligt tecken i högen av alla de andra. Det betyder att löven ute på träden blir brunare och brunare, att vattenpölarna snart fryser om nätterna. Det betyder att du snart ska få erfara den strängaste vintern, en vinter så kall och mörk att inga vinterkappor värmer, inga fodrade strövlar, inget svart eller grönt eller rött te. På sista tiden har det om och om hänt att tårar trängt upp i mina ögonvrår utan någon som helst anledning. När jag sitter i taxin mitt i nattens London och du är så full och fokuserad på att inte spy, då känner jag dem komma. Det sticker i näsan och jag får blinka flera gånger. När jag ligger och desperat försöker somna. När jag lyssnar på Bon Iver. När jag känner lukten av hudkrämen jag använde på andra sidan jordklotet. När jag tänker på vad som komma skall.

 

Jag träffar din bästa vän och han överöser mig med komplimanger. Sådär många att jag bara vill luta mig fram och lägga en hand för hans mun. Så säger han att du är den typ av person som skulle ge en sin sista krona. Jag vet att det är sån du är. Jag vet att du skulle hålla andan och simma ner till havets botten, ta dig till månen och alla planeterna. Jag vet att du skulle ge mig din allra sista krona om jag bad om den.

 

Mitt liv är allt bra kul. Säga vad man vill om det, men lustigt är det. Another day another drama. Sitter här och lyssnar på Paolo Nutini, Bob Dylan, Bon Iver, gamla Bruce. Kom hem från England idag efter en hektiskt vecka där borta. Har träffat så många människor, så många olika människor. Har ätit finmiddagar med förätter och vin, har varit på barbeques och druckit öl medan folk har rullat spliffar. Träffade Rob i Portsmouth och skrattar när jag tänker på det. Trillade i vattnet, Rob kom efter mig och slog sina armbågar blodiga. Life works in mysterious ways. Livets ingridienser kommer och går, utan att säga hej eller hejdå.

 

Hur som helst. Ska troligen snart tillbaka till Istanbul för att jobba på Achilles, le båt. Kan bli så att jag skjuter upp min resa till Australien en månad. Så ser det ut. Ska jag köpa vinterkappa eller flip-flops? Ingen aning. Ingen som helst aning. Är hemma minst en vecka nu i alla fall.

 

Puss

Det här med mod, kanske är det inte alls att brottas med lejon eller hoppa ned för stup. Mod kanske inte är att gå över kyrkogårdar mitt i natten eller säga "just do it" om någon riktar en pistol mot ens huvud. Kanske är James Bond inte så modig. Kanske är den absolut modigaste den som gör vad just den är rädd för även om ingen annan är det. Om det så är att flytta till en ny stad, bli kär igen eller säga nej till någon. Kanske är äkta mod bara det att försöka en gång till, fastän man är skitskraj att det ska bli lika hemskt som förra gången man testade.

 

 

 

Lyssnar på Robyn, dricker kaffe. Städar och packar. Funtar lite på om jag kanske har en liten släng av hjärnhinneinfammation. Hur som helst, jag åker till England idag. England, England, allas vårat England. Jag ska till Shipston-on-stour och äta middag hemma hos jordens bästa Max. Jag ska till Brighton, till London, kanske Portsmouth, kanske Peterborough. Och vet ni vem jag kanske ska träffa? Det är sickkk. Här är en ledtråd.

 

Var uppe med tuppen i morse, åkte och tog blodprov. Nu skiner solen på världens blåaste himmel och Robyn frågar sig om du kan förklara igen hur vi bara ska kunna vara vänner? Om du är på riktigt och inte låtsas så antar jag att vi kan hänga.

 

Okej, hjärnhinneinflammation vare

Ha en jättejättejättebra dag, hoppas den blir viktig