Poäng
Jaha hörrnini, det här med att skaffa ipad sög ju för mitt bloggande. Sätter inte ens på datorn om dagarna. I och för sig kan man ju blogga från ipaden, men det känns lite tråkigt att inte kunna ha några bilder, och dessutom så autocorrectar den så jävla mycket att jag får tuppijuckjuck.
Det händer dock inte sådär jättemycket ändå som är värt att blogga om. Jag jobbar på dagis, har dock varit ledig hela två dagar i rad nu. Tog sjukledigt minsann. Känns som om jag lever i någon sorts bubbla, så trött. Måste ha ett miljöombyte för att rensa huvudet och få lite nya perspektiv, se om jag kan få bättre koll på läget. Det är tur att jag snart får åka till turkeeeeeyyyy.
Frågar mig liksom, med risk att typ låta självmordisk (det är jag inte, lovar), vad är meningen med livet egentligen?
Om
Jag står där stilla som en katt. En katt som tittar på en helt ovetande duva. Jag håller en kall öl i min hand, så kall att glaset immar och min hand blir blöt. Mitt hår är otvättat men ansiktet nysminkat och jag jag har gummistövlar upp till under knät på mina bara ben. Samma klänning som jag hade då. Så står jag bara där och stirrar på dig medan hela världen försvinner runt om mig. Minnen kommer fort som ett tåg emot mig, det känns som om jag står på spåret och försöker skydda ansiktet med armen från det tunga som skär genom vinden rakt emot mig. Jag bara tittar, stilla som en katt. Du står där bara några meter bort. Du ler. Du skrattar. Du säger något till din vän och sedan vänder du dig mot mig, ser förbi mig, och sedan rycker du till, ditt leende försvinner och du ser rakt mot mitt ansikte. Våra blickar möts för första gången på år. Det känns som första gången någonsin. Jag står kvar, kan inte röra en min. Undrar vad jag ska göra. Undrar om jag ska springa. Springa, flyga hem. Det känns som om alla på hela fältet vänder sig om och tittar på oss. Och jag ser rakt in i dina ögon och vill försvinna i små dammkorn i luften. Men jag gör ingenting, och du går långsamt emot mig medan dina vänner ser efter dig och undrar var du ska. Så står du plötsligt framför mig, precis sådär som jag föreställt mig så många gånger. Jag trodde jag skulle slå dig. Jag trodde jag skulle hälla min öl över dig. Jag trodde jag skulle fråga dig vem du trodde att du var. Men nu, där, då, vill jag bara försvinna i dammkorn i luften och aldrig komma tillbaka.
Underneth we are golden
Hej alla mina kycklingar. Min mamma har kommit hem och jag har inte längre huset för mig själv. Dock jobbar hon dag och jag kväll så vi lär inte faktiskt träffa varandra förrän på fredag. Så kan det va. Jag ska strax bege mig till mitt arbete. Blir inte av med den här konstiga stressen/rastlösheten i min mage, varför är den där? Jag saknar dig Pelle, så mycket. Hört rykten om dig som får det att pirra i min mage, som får mig att skratta för mig själv. Hoppas så att du mår bra, men det vet jag att du gör. Jag hoppas vi ses då vi sa, jag kommer stå där den dan. Kan vi börja skriva på vår bok då? Och om du läser det här, SÅ UT FRÅN MIN BLOGG FÖR FAN!!!!!!!!!!
Funderar på var jag vill någonstans, vad jag vill, var jag ska, vad jag vill skapa.
Det kan man ju alltid fundera på. Tänka tänka, tja
Hej och puss
Ja, jag höll i alla fall vad jag lovade, uppdateringen från Sveas västkust sög. Men nu är jag tillbaka, cash på fickan och sugen på mer. Sugen på nästa steg. Sugen på att få huvudet rätt. Jag vill gå ut och bli full ikväll, fastän det är vanlig sketen måndag.
Jag bygger bygger upp
Live fast,
party hard,
make money,
be a star.
Lady Gagan
Min mamma säger ibland att hon tycker jag är förföljd med otur i livet. Det har funnits stunder då jag också tänkt den tanken, stunder som jag bara velat vända mig mot skyn, mot nån högre makt som jag inte ens tror på, och vrålat VAAAAAAAAADDD?!?!?!?! På Malta hette kaptenen på min båt Gagan, han är från Indien. Gagan gifte sig med sin bästa vän, har en liten dotter, blir jobbig när han är full, sa åt mig att alltid vara den jag är för jag är så bra som jag är och han älskar att spela poker. En kväll när vi va ute spärrade han plötsligt upp ögonen, tog tag i min vänsterarm och stirrade på mitt födelsemärke jag har mitt på överarmen. "You're one of the lucky ones!", sa han och log sitt stora, roliga leende. Sen förklarade han att i Indien sägs det att man har tur om man har ett födelsemärke precis där där jag har ett. Så sa jag till honom hur min mamma säger att jag är förföljd av otur, han skrattade och sa att oturen kommer alltid försöka komma åt the lucky ones, men man får inte låta den lyckas.
Och fastän jag varken tror så hårt på varken tur eller otur, så känner jag mig faktiskt som en lucky one.
Börja idag
1. Sluta utgå ifrån att livet är svårt.
2. Sluta utgå ifrån att det inte kommer gå.
3. Sluta utgå ifrån att du inte har vad som krävs.
Du har vad som krävs. Jag har vad som krävs.
Jag glömmer aldrig bort var du bor
Jag har funderat på en grej. På mitt liv. Typ. Just nu, och det senaste året, har jag aldrig riktigt varit någonstans. Jag har vart på så många platser, träffat så många människor, gjort saker som får mig att rodna, pirra, sucka, skratta för mig själv. Jag har åkt runt, men aldrig stannat någonstans. Men inte heller varit hemma tillräckligt för att ha en ordentlig vardag här hemma. Istället har jag stått på någon flygplats och åter igen sagt hejdå till någon jag inte vet om jag kommer träffa igen.
Så en tanke slog mig, att tänk om jag som predikar om att resa så mycket, faktiskt har fel i längden. Tänk om det hemliga receptet i livet är att stanna och bygga bo. Stanna och odla djupa relationer med ett par människor i sin närhet, ta sig uppåt i arbetslivet, ha en trygghet och vetskap om vad man ska göra nästa vecka. Det sägs ju att man blir lycklig av sånt. Slippa det här med att säga hejdå till människor man skrattat med, festat med, pratat känlsor med, kramat på och sovit i samma säng som. Slippa åka ifrån dem och veta att det är sista gången man ser dem.
Men sen inser jag faktiskt, att jag har valt det här. Jag har valt mitt splittrade liv. Jag har valt att aldrig sätta mig ned någonstans, jag har ju faktiskt valt att alltid springa vidare. Och jag gillar det. För även om det händer vissa stunder att jag finner mig själv på en trång flight från ett land till ett annat, inte har lust med någonting, varken vill fram eller tillbaka, så finns det också stunder som jag måste stanna för att det pirrar så mycket i min mage. De där stunderna som jag inser hur mitt liv faktiskt ser ut. Och jag älskar det.
För jag tror att hur splittrat det än är nu, så kommer alla bitar komma samman just tack vare att jag åkt runt och klurat ur hur bitarna ska sitta ihop. Jag valde det här.
Tagning 1
Inser mer och mer att livet går. Livet tickar på, mina minuter, dagar och år tickar på helt utan att någon kan göra minsta lilla. Mitt liv håller på just nu. Hela tiden, oavbrutet, ständigt så tickar mitt liv. Jag tror inte jag är ensam om att ändå ha känslan av att vänta på någonting. Väntan på att livet ska börja, hoppet ut, starten på Det. Och mer och mer inser jag att Det är här nu. Jag är tjugo år, och dagen jag fyller tjugoett kommer jag aldrig någonsin bli 20 igen. Aldrig. Det jag gör nu är det jag resten av mitt liv kommer minnas att jag gjorde som tjugoåring. Det kommer aldrig gå att ändra eller rätta till eller spola tillbaka eller göra om. Det är här och nu.
Och det betyder ju, att det bara är att agera - här och nu. Dit jag vill, dit får jag börja ta mig nu. Eller så håller jag redan på med det.
Tålamod
It's a risk to love.
What if it doesn't work out?
Ah, but what if it does.
The apple of my eye
If I was a teacher, I would do my best to figure out who had a crush on who and make sure they were always paired up
Jag känner hur mitt leende darrar till i mungiporna och långsamt försvinner när jag läser det där jag redan läst så många gånger förut, det där jag redan vet. Jag vet inte varför det är så svårt att fatta. Jag kisar, läser en gång till, stannar för varje ord, andas in varje bokstav. Jag har så många gånger ställt mig framför mig själv, lagt händerna på mina axlar, sagt "nu tittar du på mig, hör du det?". Pekat med två fingrar på mina ögon, sagt "nu tittar du här, och lyssna noga". Talat långsamt och skarpt med mig själv, som till ett olydigt barn. "Lyssna på mig". Jag vet inte varför jag fortfarande sneglar ner i marken och undviker min egen blick.
Jag ser en annan verklighet över min axel. Och när jag vänder mig om mot det finaste leendet i världen, mot utsträckta armar och värme och kärlek och förståelse och klokhet och beundran så sjunker mitt hjärta en aning. Jag vet ju hur det kommer bli. Fastän du gör vad som helst för mig. Vad. som. helst. Du kommer känna som jag en gång gjorde. Du kommer ligga sent om kvällarna och tänka att jag så gott som dödat dig. Att du är död. Du kommer undra vad som hände. Du kommer rygga tillbaka om någon rör dig, som om du var täckt av blåmärken. Du kommer sitta på din sängkant och stirra ned på dina fötter, bara sitta där i flera timmar. Du kommer inte ens förstå hur det kommer sig att du fortfarande andas. Och jag kan inte förstå varifrån mina tunna armar fick kraft att krossa ett så stort hjärta i tiotusen bitar.
Hjärtesorg är en så underlig åkomma, för du är inte det minsta döende. Du är ju inte ens sjuk. Det går inte att se minsta lilla utslag eller skavsår på dig, för du mår egentligen alldeles utmärkt. Du skulle kunna vara vem som helst utav dem som skrattar mest och röker flest cigaretter på fest, av dem som pratar högst med sina vänner på bussen eller en av dem som orkar träffa olika vänner varje eftermiddag i veckan, vara trevlig mot gamla tanter i mataffären, le mot små barn. Ändå har du så ont att du knappt kan andas. Ändå kan du inte sova om nätterna. Ändå känner du dig så sjuk att du skulle kunna dö vilken sekund som helst. Falla ihop någonstans, utan att ens orka ropa på hjälp. Så känns det. Icke-rökare fumlar plötsligt med tändare och nykterister fyller upp.
It doesn't ever really go away
"someone once told me it was comparable to death. to mourn the loss of a loved one. cause really in your life, they are dead. left only with the memories to play over again. i still don’t understand how you’re supposed to stop ever loving someone? to be everything one day and nothing the next. i don’t get it? but i think it was best stated in everwood...
What you're feeling right now Amy, it doesn't ever really go away -- not completely. It's not like, ya know, you're gonna go back to being the person you were before they died -- the person's gone. It's more like something inside of you breaks and your body finds a way to compensate for it. Like if you busted your right hand, you figure out how to use the left one. And sure, you might resist for awhile because you're pissed off that you have to learn all this stuff again that nobody else does. Eventually your body takes over and figures it out for you. And you’re glad. Because if it was up to you . . . you'd look at your broken hand forever and try to figure out what it was like before"
Kapitel 100
And it was never that I ever loved you or so,
it was just that I missed you - all the time.
As you please
Friiiiiiiiiii som en fågel
När jag drar ner en växel om kvällarna, dricker te och klickar på "Home"-knappen på Facebook ett antal tusen gånger innan jag går och lägger mig så väller den här enorma längtan efter Miami upp i mig. ÅH, vad jag längtar. Jag vill bara att dagarna ska flyga förbi. Jag ser verkligen fram emot varje del av resan. Jag ser fram emot att ta mig ut till Arlanda helt själv. Jag ser fram emot att sitta på planet helt själv. Jag kommer att le så mycket. Jag ser fram emot att säga hej till främlingar på planet bara för att jag vill. Jag ser fram emot att slänga in mina väskor i en taxi och rulla mot Miami beach. Komma till en stad och vara helt på noll, inte vara någon alls. Jag ser fram emot att göra allt detta med endast mig själv som sällskap. Jag ser fram emot att möta massor med nya ansikten, få nya vänskaper, få höra nya historier, lära mig nya saker, spendera tid med människor jag än inte vet att de finns. Jag ser fram emot att bära tunna sommarkläder och tygskor igen. Jag har ingen aning vad jag kommer vara med om, men jag vet att jag kommer vara med om så mycket. Och det ska bli så jävla kul att få vara med om allt det där.
Och när min bartenderkurs är över den femte februari, då har jag ingen aning om var jag ska ta vägen eller vad jag ska göra. Jag kan åka till Toronto eller Havanna eller till New York. Jag kan åka till Karibien eller Mexico. Och jag fullkomligt älskar känslan av att just inte veta. Jag vill inte rista någonting i sten. Spikade planer, förhållanden och studielån känns som de tyngsta kedjorna runt ens handleder. När någonting underbart händer spontant för att man är öppen för de möjligheter som flyger förbi en, det är en härligare känsla än vad alla planer man smider i världen kan ge en tror jag. Jag älskar känslan av att jag har precis hela världen att fly vidare till. Kanske har jag någon med mig, någon jag redan träffat eller någon jag kommer att träffa. Kanske åker jag tillbaka till Sverige i början av april för att njuta av våren och sommaren här, eller så försvinner jag ut på havet i en båt.
Det är ju nästan så man blir yr va. HJÄLP vad jag är skraj. Men GUD I HIMLEN va jag är taggad. Jajamen. Nu säger vi godnatt på den. Godnatt på den!
Twilight.
Tja! Måste hata lite. Jag stör mig nämligen som fan på Twilight. Första filmen var ju lite gulligull och smullismull och puttinutt och toodles smoodles, javisst. Söta lilla ansiktsförlamande bruden som ständigt ser ut såhär:
"Uuuhh, söt vampyrkille som går i min skola..."
som om hon har lite ont någonstans, hon får den heta, bekymrade vampyren och de är så söta tillsammans. Super cute. Andra filmen handlar praktiskt taget om att söta lilla ansiktsförlamande Bella måste välja mellan den motherfuckin superhotta vampyren och den motherfuckin superhotta varulven. En hel film med det liksom. Och genom hela filmen ser Bella ut ungefär såhär:
"Oh no, vem ska jag välja, det e SÅ JOBBIGT!!!"
Men SEN i TREAN. Vad fan HÄNDER? Det BALLAR UR! Helt plötsligt ska Bella gifta sig med Edward fastän hon är typ 12 år. Och efter giftemålet blir hon gravid, hur PK är inte det? Först giftemål, sen bebis. Att författaren är superkristen och älskar avhållsamhet lyser igenom en liten smutta. Värsta sexscenen där man typ får se huden på Bellas handleder sprider tjejhysteri över hela jordklotet!!! HOLY CRAP liksom, de har SEX! Fastän Edward inte har nåt blod och alltså inte ens kan få upp den!! Men det får han tydligen ändå!! Woho!! Och sen kommer ABORTFRÅGAN upp, ska Bella göra abort? Det tycker Edward. But no! Bella can't do it! She loves her little vampyrbebis! Abort is så hemskt! Så filmen handlar om Bellas och Edwards giftemål och bebisens ankomst. Vilket innebär att trilogin alltså handlar om att Bella och Edaward träffas, så kommer den heta varulven, but no! Bella och Edwards kärlek är för stark, så de gifter sig och skaffar barn. Och så lite onda vampyrer som ser lite läskiga ut där på moset. Coolt värre! Och om man så skulle hälla frätande syra över Bella så ser hon ändå ut ungefär...
"Ånej, det rinner syra i mitt hår..."
sådär ja!! Juste!
Vill nån gå och se sista Twilight-filmen med mig?
Åker det upp så åker det ner
JAPP, så vi är inne i förändringens tid. Saker vi aldrig trodde skulle ta slut tog slut ändå, och saker vi inte visste fanns tog plats i våra liv. Om det är bra eller dåligt, ja det vet du nog bäst själv. När jag och Pelle satt på en stenmur på Gozo och stirrade ut över ett nattsvart hav som mötte en lika nattsvart himmel med miljontals, triljontals stjärnor, rökte en cigarett och sen två medan vi lyssnade på Bon Iver - ja, då trodde jag aldrig den kvällen skulle ta slut. Men se det gjorde den ändå! Och nu sitter jag här och luktar grill och rödlök.
Förresten, har ni tänkt på vad omöjligt det är att inte försöka räkna stjärnorna på himlen? Fastän man vet att man aldrig kommer lyckas räkna dem, fastän det är så totalt omöligt och lönlöst så ger jag mig ändå på det varje gång en stjärnklar himmel tar plats ovanför mig. Lustigt dedär.
Jaja, det jag vill hälsa er där ute som tumlas runt av förändringar just nu, är i alla fall att jag tror att alla förändringar är bra. Förändringar behövs, och ibland är förändringar det enda som tar livet framåt. Och hur mysigt vi än har det i våra liv så blir mys till tragik om vi inte rör oss framåt. Så få inte panik över att det inte går att räkna stjärnorna. Det kanske inte är meningen att vi ska veta hur många stjärnor som finns där ute.
JAPP. Over and out.
Hörnsten
Jag förstår ingenting. Varför är inte jag helt hjärtekrossad? Varför har jag inte med tårar i ögonen smällt i mig den där chokladen som min mamma köpte till mig för hon trodde jag behövde den så desperat? Varför planerar jag inte nästa flykt härifrån, varför är jag så alldeles totalt lugn? Varför känner jag ingenting alls? Varför tar det så många sekunder för mig att förstå vad någon menar när den frågar "men hur mår du? Hur ska det bli nu egentligen?". Det känns som om jag står här i mitten av någonting, som om jag inte kan sätta fingret på om det är faktumet att jag vart borta eller faktumet att jag är hemma igen som är en konstig dröm. Det känns som om det är nånting här i närheten som är på låtsas.
Jag känner mig liksom helt fine med att vakna, se ut genom fönstret och mötas av total gråhet. Att se gula löv både där de ska och där de inte ska vara. Att det inte går att gå inomhus utan strumpor. Varför är jag alldeles fine med detta?! Why?!
Jag känner mig liksom helt fine med att vakna, se ut genom fönstret och mötas av total gråhet. Att se gula löv både där de ska och där de inte ska vara. Att det inte går att gå inomhus utan strumpor. Varför är jag alldeles fine med detta?! Why?!
Om jag trodde på en allsmäktig Gud
Den urinvägsinfektion som jag har skulle mycket väl kunna ta kål på en oxe eller två. Helt sinnessjukt är vad det är. Hur som helst så är det Pelles födelsedag idag, och jag önskar henne världens bästa dag, precis en sådan som hon så väl förtjänar. Idag är det också precis 2 månader tills jag fyller 20 år, och 2 månader och 2 dagar tills jag åker och provar lyckan i Miami.
En grej som jag tänkt på nu när man börjar bli lite... lite till åren, är hur påtagligt det är att tiderna faktiskt förändras. Livet är som en bok, det går bara åt en riktning och aldrig tillbaka. Och i alla kapitel är det så mycket som händer, så mycket som gör att boken tar nya riktningar. Tänk vad mycket vi kommer ha gjort den dagen vi dör. Och faktumet att ingenting varar för evigt känns också mycket mer bevisat nu för tiden. Att vackert faktiskt är kort, men att inte heller det tunga här i livet varar för alltid. Typ min urinvägsinfektion. Den är snart borta! Pjuh!
Förresten tycker jag ni ska lyssna på Into my arms av Nick Cave and the bad Seeds. Den e jetefin.
