Alltså, min lillebror är nog världens bästa. Han är så smart och klok och snäll och duktig och fundersam och värsta bra kompisen. Och han är söt som ett sommarsmultron och mysig som ett bomullslamm. Ikväll har vi spelat fotboll, tittat på tennis, gjort varm choklad, tänt ljus och sjungit med till roliga sånger, läst saga och bara kramats. Tror att det är pms, men jag vill typ gråta när jag tittar på honom, så bra är han. 

Det skär lite i hjärtat på mig när det blir så att jag kanske missar hans födelsedag nu på söndag. Han fyller hela 6 år! På måndag börjar han skolan! Det blir nämligen så att antingen åker jag till Istanbul på måndag och allting går enligt planerna, åker och är med aussieman, eller så åker jag redan på lördag för att jobba på yachten - MED GÄSTER PÅ.

Morfin. nu.  

Jag: Vad tror du att du får lära dig i skolan, Alfred?
Aldred: Fysik.

"Du är som en nostalgitripp för mig", hör jag mig själv säga och undrar varför jag just gjorde det. "Du vet, när vi hade vår... grej, kan man väl kalla det, så var jag bara ett barn" säger jag med min mjukaste röst och vill genast bara gå därifrån. Lämna dig ståendes där, sluta prata mitt i meningen och gå hem. Jag vill gå hem, släppa min väska och nycklarna innanför dörren, sjunka ihop. Lägga mig på hallgolvet och bara ligga där. Jag avfyrar det där åh-gud-vad-jag-är-harmonisk-jag-verkligen-känner-mig-själv-leendet och ångrar det i samma ögonblick. Ditt ansikte pendlar någonstans mellan lättnad och besvikelse. Jag kan inte avgöra vad du tänker där på andra sidan av dina blå ögon, men jag känner hur hela min kropp och själ hoppas på att det är besvikelse. Att det är lite smärta du visar. Ett litet uns besvikelse. Åh snälla snälla du, va bara lite ledsen i alla fall. Snälla du, va inte lättad.

"Det är så mycket som hänt sen dess vet du. Det är ju flera år sedan. Du är inte mycket mer än en nostalgitripp idag, och jag skulle verkligen tycka om ifall vi kunde vara vänner" säger jag med samma hemska röst och samma hemska leende. Vi kan aldrig vara vänner. Vi kommer aldrig vara vänner och jag vill aldig vara vän med dig. Och du vet det, du vill aldrig vara vän med mig heller, men av en helt annan anledning.

"Va bra" säger du bara sådär kort och mördande som bara du kan. Och din röst låter så säker att en kula går genom mitt bröst och jag vill skrika där bland alla människor. Jag vill skrika av smärtan från den där kulan, ta mig för bröstet och ropa att någon måste hjälpa mig, att jag håller på att dö. Jag vill peka på dig och skrika "det var han!! Det var han som sköt mig!!!". Men du bara ler, och jag ler och skrattar, du skrattar med mig, som om vi vore gamla vänner, och mitt hjärta sluter sina ögon och sjunker, bara sjunker, som en sten mot havsbotten. Stilla och tyst, helt oåterkalleligt, håller andan. "Va skönt att du känner så".

Ja, du kommer bli så kär att du får svårt att svälja,
och det ska bli så jävla kul att titta på när det händer.

Panik panik potatisgris. Jag pirrar och skakar i en såndär härlig mix när man inte riktigt kan sätta fingret på om man är livrädd eller supertaggad. Kanske både och. Jaja, det är sånt här som gör livet kul. Mat. Te. Mat och te. Knästrumpor. Några djupa andetag och lugnarösten på on-knappen. Sen är jag redo.

Den där känslan av att stirra på sin cigarett och onska att den aldrig någonsin ska ta slut. Känslan av att ta ett bloss och önska att man aldrig skulle behöva röka filter. Jag mumlar för mig sjalv "det är okej, det är okej, det är okej". Och fram tills dess att jag måste fimpa, andas ut en sista rökvåg innan jag slänger fimpen i vattnet framför mig så får jag faktiskt en känsla av att, ja - det är okej. Sen är det som att havet med ett illvrål reser sig över mig och skriver de där bokstäverna med vågor. Det där om att inte kunna vara tillsammans. Känslan av att vilja hoppa i vattnet och hämta tillbaka den där fimpen, den tar ett järngrepp i mig och släpper inte taget förrän jag minns att i min väska ligger ett nästan fullt paket med långa cigaretter. Och jag tänker att kanske är det inte sa farligt att inte kunna vara tillsammans ändå. Det är trots allt bara 20 dagar sedan jag inte ens visste att möjligheten att sitta bredvid dig och hålla din hand medan du kör oss runt på kringelkrokvägar över huvud taget fanns här i världen. Och när jag igårkvall sa att manniskor kommer och går här i livet sa du att jag var så klok och vände huvudet bort från mig. Men trots allt så röker du också. Och min mamma säger att jag gör rätt i att åka tillbaka hem nu.

Jag satt på sängkanten, min tygväska var packad. Jag hade sminkat mig, satt upp mitt hår sådär som han hade kommenterat "i love your hair that way", och nu satt jag bara där med honom mitt emot mig. Vi skulle säga hejdå vilken minut som helst. Han liksom drog någon sorts suck, såg ner i golvet medan han fingrade av ett armband från sin handled. Så tog han min hand i sin och trädde armbandet över min hand och över på min mycket tunnare arm. Ett tunt armband med små svarta pärlor på, ingenting speciellt alls faktiskt. Och ändå ville jag att det där armbandet skulle synas på alla bilder, att alla människor skulle se det, jag ville hålla upp min arm så att alla såg att jag hade hans armband på min handled. Det armband som han hade haft var nu mitt. Jag hade fått det av honom.

Här sitter jag och lyssnar på Elvis, dricker te och skriver så det knyter sig i hjärtat på mig. Idag träffade jag Frida, vi åt lunch i Gamla Stan och såg ut på regniga gator. Vi nämnde det, hur människor man tycker om kommer in i ens liv för att sedan bara försvinna. Jag tänkte åter på Lindsey.

Och så tänkte jag på Rob, och hur jag bara vill göra vad som helst för honom. Om jag kunde skulle jag ge honom vad han än bad om. När jag var som allra mest ensam och ledsen i stora, läskiga London så spenderade Rob en hel dag med mig, gav mig cool points, visade mig Londons vackraste hemligheter, lagade mat åt mig mitt i natten, blåste på mitt te så jag inte skulle bränna mig, bäddade en säng åt mig, lät mig välja mellan 5 tröjor att sova i och när vi skiljdes åt på tågstationen sa han "don't be a stranger" och jag ville helt allvarligt gråta på hans fötter av tacksamhet. Tacksamhet i dess renaste form.

Sist jag hörde något från Rob var ett år sedan. Hans karmapoäng kommer ge honom världens all lycka en vacker dag. Och det förtjänar han. Skulle Rob sitta här just nu skulle jag inte kunna låta bli att säga "i love you, i love you, i love you". Gud vad jag saknar honom!

På mitt jobb kommer det ibland in en polis. Jag hade tänkt att avslöja för er, att jag tror jag är lite kär i honom. Varje gång han kommer in blir mina ben sådär härligt skakiga och jag drar utan att tänka på det några fingrar genom håret. Igår när jag jobbade och stod med min trötta blick ned i potatismos och räksallad kom någon och ställde sig bakom disken och frågade "allting bra?". Mina knän blev skakiga på en endaste sekund så fort jag såg upp. Så jag frågade hur allting gick med Bredäng och Skärholmen, och han mindes till och med att jag var tennistränare. Och trots att jag kände mig så trött och sliten, så gick jag där och bara log hela kvällen.

I England finns en man som heter Lindsey. Idag måste han vara ungefär tjugoåtta år tror jag. Trots att det var länge sedan jag träffade honom nu så tror jag mig minnas att Lindsey har riktigt blå ögon, sådär blåblå ögon. Han har kort blont hår, glasögon högt upp på näsan och en liten rund mun. Jag tror mig också minnas att han varje dag hade en ny skjorta, och ett svart läderskärp i sina byxor. Varje gång hans telefon ringde svarade han "hello, this is Lindsey at the Purchase Ledger".

Egentligen kan jag inte säga varför, men jag tänker så ofta på Lindsey, och jag saknar honom på detta underliga sätt. Kanske är det för att han kunde sitta där mittemot mig och stirra ut genom fönstret i flera minuter innan han plötsligt sa "it's raining, Lisa. It's raining again".

Eller så saknar jag honom för att han alltid höll upp dörren för mig när jag följde efter honom då han skulle visa mig något. Eller för att han skrattade åt mig när jag försökte blanda vidrigt engelskt pulverkaffe. Eller för att han sa "wow" så hjärtligt när jag sa att jag gillade JJ Cale. Eller för att han sa "lovely" hela tiden utan att veta att "lovely" är mitt favoritord på engelska.

Och när jag kom hem fick jag veta att han sagt att han skulle sakna mig, att han tyckte jag var en lovely girl. Och det får mig att le.

Hoppas du mår bra Lindsey, det gör jag.