Trots att jag är pank som en pantburk så gick jag idag in på Monki och köpte två balla linnen. Prövande dem inte ens, utan sa mest bara "den och den", betalade och gick till jobbet. Impulsköp är nog ordet. Åh, vad det känns bra. En riktig trevlig överaskning varje gång jag öppnar min väska. Nu ska jag pröva dem.

JAPP, så vi är inne i förändringens tid. Saker vi aldrig trodde skulle ta slut tog slut ändå, och saker vi inte visste fanns tog plats i våra liv. Om det är bra eller dåligt, ja det vet du nog bäst själv. När jag och Pelle satt på en stenmur på Gozo och stirrade ut över ett nattsvart hav som mötte en lika nattsvart himmel med miljontals, triljontals stjärnor, rökte en cigarett och sen två medan vi lyssnade på Bon Iver - ja, då trodde jag aldrig den kvällen skulle ta slut. Men se det gjorde den ändå! Och nu sitter jag här och luktar grill och rödlök.

Förresten, har ni tänkt på vad omöjligt det är att inte försöka räkna stjärnorna på himlen? Fastän man vet att man aldrig kommer lyckas räkna dem, fastän det är så totalt omöligt och lönlöst så ger jag mig ändå på det varje gång en stjärnklar himmel tar plats ovanför mig. Lustigt dedär.

Jaja, det jag vill hälsa er där ute som tumlas runt av förändringar just nu, är i alla fall att jag tror att alla förändringar är bra. Förändringar behövs, och ibland är förändringar det enda som tar livet framåt. Och hur mysigt vi än har det i våra liv så blir mys till tragik om vi inte rör oss framåt. Så få inte panik över att det inte går att räkna stjärnorna. Det kanske inte är meningen att vi ska veta hur många stjärnor som finns där ute.

JAPP. Over and out.

Den urinvägsinfektion som jag har skulle mycket väl kunna ta kål på en oxe eller två. Helt sinnessjukt är vad det är. Hur som helst så är det Pelles födelsedag idag, och jag önskar henne världens bästa dag, precis en sådan som hon så väl förtjänar. Idag är det också precis 2 månader tills jag fyller 20 år, och 2 månader och 2 dagar tills jag åker och provar lyckan i Miami.

En grej som jag tänkt på nu när man börjar bli lite... lite till åren, är hur påtagligt det är att tiderna faktiskt förändras. Livet är som en bok, det går bara åt en riktning och aldrig tillbaka. Och i alla kapitel är det så mycket som händer, så mycket som gör att boken tar nya riktningar. Tänk vad mycket vi kommer ha gjort den dagen vi dör. Och faktumet att ingenting varar för evigt känns också mycket mer bevisat nu för tiden. Att vackert faktiskt är kort, men att inte heller det tunga här i livet varar för alltid. Typ min urinvägsinfektion. Den är snart borta! Pjuh!

Förresten tycker jag ni ska lyssna på Into my arms av Nick Cave and the bad Seeds. Den e jetefin.