Jag förstår ingenting. Varför är inte jag helt hjärtekrossad? Varför har jag inte med tårar i ögonen smällt i mig den där chokladen som min mamma köpte till mig för hon trodde jag behövde den så desperat? Varför planerar jag inte nästa flykt härifrån, varför är jag så alldeles totalt lugn? Varför känner jag ingenting alls? Varför tar det så många sekunder för mig att förstå vad någon menar när den frågar "men hur mår du? Hur ska det bli nu egentligen?". Det känns som om jag står här i mitten av någonting, som om jag inte kan sätta fingret på om det är faktumet att jag vart borta eller faktumet att jag är hemma igen som är en konstig dröm. Det känns som om det är nånting här i närheten som är på låtsas.

Jag känner mig liksom helt fine med att vakna, se ut genom fönstret och mötas av total gråhet. Att se gula löv både där de ska och där de inte ska vara. Att det inte går att gå inomhus utan strumpor. Varför är jag alldeles fine med detta?! Why?!