Inser mer och mer att livet går. Livet tickar på, mina minuter, dagar och år tickar på helt utan att någon kan göra minsta lilla. Mitt liv håller på just nu. Hela tiden, oavbrutet, ständigt så tickar mitt liv. Jag tror inte jag är ensam om att ändå ha känslan av att vänta på någonting. Väntan på att livet ska börja, hoppet ut, starten på Det. Och mer och mer inser jag att Det är här nu. Jag är tjugo år, och dagen jag fyller tjugoett kommer jag aldrig någonsin bli 20 igen. Aldrig. Det jag gör nu är det jag resten av mitt liv kommer minnas att jag gjorde som tjugoåring. Det kommer aldrig gå att ändra eller rätta till eller spola tillbaka eller göra om. Det är här och nu.

Och det betyder ju, att det bara är att agera - här och nu. Dit jag vill, dit får jag börja ta mig nu. Eller så håller jag redan på med det.