Jag står där stilla som en katt. En katt som tittar på en helt ovetande duva. Jag håller en kall öl i min hand, så kall att glaset immar och min hand blir blöt. Mitt hår är otvättat men ansiktet nysminkat och jag jag har gummistövlar upp till under knät på mina bara ben. Samma klänning som jag hade då. Så står jag bara där och stirrar på dig medan hela världen försvinner runt om mig. Minnen kommer fort som ett tåg emot mig, det känns som om jag står på spåret och försöker skydda ansiktet med armen från det tunga som skär genom vinden rakt emot mig. Jag bara tittar, stilla som en katt. Du står där bara några meter bort. Du ler. Du skrattar. Du säger något till din vän och sedan vänder du dig mot mig, ser förbi mig, och sedan rycker du till, ditt leende försvinner och du ser rakt mot mitt ansikte. Våra blickar möts för första gången på år. Det känns som första gången någonsin. Jag står kvar, kan inte röra en min. Undrar vad jag ska göra. Undrar om jag ska springa. Springa, flyga hem. Det känns som om alla på hela fältet vänder sig om och tittar på oss. Och jag ser rakt in i dina ögon och vill försvinna i små dammkorn i luften. Men jag gör ingenting, och du går långsamt emot mig medan dina vänner ser efter dig och undrar var du ska. Så står du plötsligt framför mig, precis sådär som jag föreställt mig så många gånger. Jag trodde jag skulle slå dig. Jag trodde jag skulle hälla min öl över dig. Jag trodde jag skulle fråga dig vem du trodde att du var. Men nu, där, då, vill jag bara försvinna i dammkorn i luften och aldrig komma tillbaka.