Jag har funderat på en grej. På mitt liv. Typ. Just nu, och det senaste året, har jag aldrig riktigt varit någonstans. Jag har vart på så många platser, träffat så många människor, gjort saker som får mig att rodna, pirra, sucka, skratta för mig själv. Jag har åkt runt, men aldrig stannat någonstans. Men inte heller varit hemma tillräckligt för att ha en ordentlig vardag här hemma. Istället har jag stått på någon flygplats och åter igen sagt hejdå till någon jag inte vet om jag kommer träffa igen.

Så en tanke slog mig, att tänk om jag som predikar om att resa så mycket, faktiskt har fel i längden. Tänk om det hemliga receptet i livet är att stanna och bygga bo. Stanna och odla djupa relationer med ett par människor i sin närhet, ta sig uppåt i arbetslivet, ha en trygghet och vetskap om vad man ska göra nästa vecka. Det sägs ju att man blir lycklig av sånt. Slippa det här med att säga hejdå till människor man skrattat med, festat med, pratat känlsor med, kramat på och sovit i samma säng som. Slippa åka ifrån dem och veta att det är sista gången man ser dem.

Men sen inser jag faktiskt, att jag har valt det här. Jag har valt mitt splittrade liv. Jag har valt att aldrig sätta mig ned någonstans, jag har ju faktiskt valt att alltid springa vidare. Och jag gillar det. För även om det händer vissa stunder att jag finner mig själv på en trång flight från ett land till ett annat, inte har lust med någonting, varken vill fram eller tillbaka, så finns det också stunder som jag måste stanna för att det pirrar så mycket i min mage. De där stunderna som jag inser hur mitt liv faktiskt ser ut. Och jag älskar det.

För jag tror att hur splittrat det än är nu, så kommer alla bitar komma samman just tack vare att jag åkt runt och klurat ur hur bitarna ska sitta ihop. Jag valde det här.