En sak som jag tror är väldigt hälsosamt är förmågan att kunna prata gott om andra människor. Att kunna se upp till människor och låta sig själv ha förebilder, att se upp till andra utan att se ner på sig själv. Helt enkelt stå precis bredvid dem och inspireras av deras goda sidor. Jag tror det är enormt sunt att kunna säga "hon är fantastisk!" med ett leende, utan att därmed vara mindre fantastisk själv. Kunna säga "hon är så jääävla snygg" och ändå veta och komma ihåg att man själv också är jääävligt snygg. Jag tror man mår bra av att låta andra människor vara så fina som de faktiskt är, ge upp tron på att vara bra själv handlar om att vara bättre än alla andra. Jag tror (vet) att där finns riktigt mycket självkänsla att hämta, och även om det kanske inte är det enda som krävs så är det en sjukt bra början. De finaste komplimangerna du kan få är de som du ger dig själv.

Nu ska jag på bio med mamma. Ha det nu gött mina små ankungar.
Här e en bild från New fuckin York: