"Du är som en nostalgitripp för mig", hör jag mig själv säga och undrar varför jag just gjorde det. "Du vet, när vi hade vår... grej, kan man väl kalla det, så var jag bara ett barn" säger jag med min mjukaste röst och vill genast bara gå därifrån. Lämna dig ståendes där, sluta prata mitt i meningen och gå hem. Jag vill gå hem, släppa min väska och nycklarna innanför dörren, sjunka ihop. Lägga mig på hallgolvet och bara ligga där. Jag avfyrar det där åh-gud-vad-jag-är-harmonisk-jag-verkligen-känner-mig-själv-leendet och ångrar det i samma ögonblick. Ditt ansikte pendlar någonstans mellan lättnad och besvikelse. Jag kan inte avgöra vad du tänker där på andra sidan av dina blå ögon, men jag känner hur hela min kropp och själ hoppas på att det är besvikelse. Att det är lite smärta du visar. Ett litet uns besvikelse. Åh snälla snälla du, va bara lite ledsen i alla fall. Snälla du, va inte lättad.

"Det är så mycket som hänt sen dess vet du. Det är ju flera år sedan. Du är inte mycket mer än en nostalgitripp idag, och jag skulle verkligen tycka om ifall vi kunde vara vänner" säger jag med samma hemska röst och samma hemska leende. Vi kan aldrig vara vänner. Vi kommer aldrig vara vänner och jag vill aldig vara vän med dig. Och du vet det, du vill aldrig vara vän med mig heller, men av en helt annan anledning.

"Va bra" säger du bara sådär kort och mördande som bara du kan. Och din röst låter så säker att en kula går genom mitt bröst och jag vill skrika där bland alla människor. Jag vill skrika av smärtan från den där kulan, ta mig för bröstet och ropa att någon måste hjälpa mig, att jag håller på att dö. Jag vill peka på dig och skrika "det var han!! Det var han som sköt mig!!!". Men du bara ler, och jag ler och skrattar, du skrattar med mig, som om vi vore gamla vänner, och mitt hjärta sluter sina ögon och sjunker, bara sjunker, som en sten mot havsbotten. Stilla och tyst, helt oåterkalleligt, håller andan. "Va skönt att du känner så".