Typ vid sånna här tillfällen, när jag har huset för mig själv, då tänker jag i hemlighet på dig. Jag tänker på hur det skulle vara ifall jag kunde ringa dig och be dig komma över. Be dig sova här, koka te till dig fastän du kanske inte tycker om te. Jag vet faktiskt inte ens vad du tycker om te. Jag tänker på hur det va förut. Den jag va förut. Det vi va förut. Och jag tänker på den lustiga, sorgliga sanningen om att du inte tänker på nåt av det här.

Jag tänker på hur det vore om jag träffade dig en kväll som den här. Om jag hade ditt nummer, om du var hemma, om du faktiskt kom hit. Jag undrar hur det skulle kännas. Jag undrar om jag skulle känna något alls.

Jag skulle se efter om allt var som förut. Om något var som förut, någonting alls. Jag skulle se om din blick förändrades om jag kanske la min hand på din kind eller drog fingrar genom din lugg. Jag skulle försöka vara så snäll. Så vänlig. En vän. Jag skulle försöka vara din vän. Jag skulle be dig sova över, fastän du bor så nära.