Tänk hur vi blir äldre, hur vi får mer och mer att bära. Hur vi glömmer vissa saker, kanske för att vi måste glömma dem för att orka ta oss vidare. Kanske för att de inte är viktiga. Hur vi håller oss uppe genom att minnas. Vi minns och vill tillbaka till en tid långt tillbaka, till en tid som aldrig kommer igen eftersom allt har förändrats. Vi har förändrats. Världen och livet omkring oss har förändrats. Människorna vi kände eller känner har förändrats eller försvunnit. Det finns de vi en gång kände men inte känner längre och aldrig kommer känna igen. Vi blir som en tjockare och tjockare bok, tyngre och tyngre att bära med sig, men fullare och fullare med kloka meningar och vägvisande händelser. Vi funderar över vad som ska hända i boken, hur den ska sluta. Vi samlar ärr på kroppen, vi samlar historier och minnen, vi samlar vänner världen över, vi samlar mod. Vi funderar över de vi en gång var, varför vi är som vi är just nu, och om det är såhär lätt att förändras, hur ska vi då bli.